kristofer

Kassettband. Långa bilturer. Döende batterier i min Walkman. En sång som blir långsammare och sången allt mörkare. Tristess.

Det var då det. 1995 och framåt hade jag min Walkman som trofast, om än batterislukande och potentiell planetmördare, vapendragre. Jag hade ett helt jävla bibliotek med kassettband, allt från Backstreet Boys till, ja. Allting annat som i princip var samma sak på den tiden, N*SYNC, Boyzone, Westlife, allt som hette något med två ord och innehöll killar som sjöng i löjligt ljus röst. Fina tider!

Nu sitter jag med Spotify uppe och har ingenting i lurarna. All världens musik finns samlad i en gratistjänst, det är bara att välja något och börja lyssna - gratis! Det är bara så fruktansvärt svårt att välja när man inte är bunden vid musiken i fysisk form. Det var så mycket möda kring Walkman och kassettband, så när det väl funkade felfritt så ville man inte riskera något som kunde påverka prestandan. Man bytte inte kassett innan man lyssnat klart, man spolade väldigt sällan och det fanns inget som hette beslutsångest. Det du hade var det du hade.

Hoppas spotify inför "Walkman Edition". Du väljer en artist, sen måste du lyssna på varenda låtjävel tills alla är slut, och först då får du byta artist. Fast då är batterierna slut, och du måste vänta en timme innan det har laddats upp. Om du inte har spotify premium. Då är det fest dygnet runt.

När jag var yngre så fanns knappt mobiltelefonen. Den var otymplig, dyr och alldeles för ny för att vara i allmänt bruk. Istället fick man faktiskt användning för sina två ben man förhoppningsvis blivit född med och med dessa transportera sig från A till B. Minns ni den tiden? Någon kunde utan vidare förvarning knacka på hos dig, med pannan lackad med svett och hjälmen på sned, flåsa fram någonting i stil med "kan vi vara?".
Det var jävligt fina tider, för det blev mycket spontanumgänge som oftast inte bestod av mycket. Det kunde vara en cykeltur, legobygge, fisketur eller bara ligga på gräset och titta på moln. Det viktiga var att man faktiskt bara gick utanför dörren och gick till en annan, utan att ringa eller sms:a eller msn:a. Det blev så svårt att inte hitta på något, för man ville inte heller neka någon som faktiskt stod framför dig.

Förstå om man skulle återinföra hela hej-jag-kommer-oannonserad-kan-vi-umgås-grejen igen. Alla skulle bli osams.
Vi vill inte att våra privatliv ska rubbas av någon oplanerat och oinbjudet. Det finns knappt någonting som heter överraskningsmoment längre, i och med msn och telefoner. Facebook gör det praktiskt taget omöjligt att hemlighålla någonting från någon, din status är vad du gör för tillfället.

Jag ska inte säga att man inte använde teknologi för att umgås på Den Gamla Goda Tiden, för man hade faktiskt tv-spels-/film-/tv-kvällar. Men visst fan var man tvungen att cykla eller, hu, gå dit man skulle vara. Fast själva grejen var att det faktiskt inte gjorde något, för belöningen var så ofantligt mycket större än mödan. Det var ovärderligt att få polaren att börja svära gällt för att man var helt överlägsen på Tekken. Nu behöver man inte ens se varandra för att lira ihop. Vad är vitsen med att vinna om man inte får se en ihålig, uppgiven blick i belöning?

Visst, hade vi haft mobiler på mitten av nittiotalet hade vi använt dem. Men nu fanns det inte, och det gjorde inte livet svårare. Snarare lättare och mer underhållande, varje dag kunde bringa en ny gäst till dörren och nya idéer. Just nu sitter jag och väntar på att någon ska uppdatera sin status på Facebook för att få veta vad folk gör.
Samtidigt står min cykel och samlar damm i garaget.

Jag är en inbiten kaffedrickare. Kanske missbrukare är den rätta termen? Hur som haver så älskar jag det svarta guldet! Har jag ingenting bättre för mig, vilket jag sällan har numer, så kan jag utan vidare dricka sju-åtta koppar på några timmar, och sen tycka att det skulle vara gott med en niotår på kvällen. Jag är noga med vad jag dricker kaffet ur. Aldrig papp, aldrig plast, inte för liten, inte för stor och inte under några som helst omständigheter en mugg utan öra. Varför måste jag ha ett öra på muggen? Så jag kan ignorera att använda det.

Har aldrig funnit mig tillrätta med att ha ett finger genom örat när jag dricker min kärleksdryck. Det ska vara ett gediget grepp och det heta porslinet, helst fem fingrar på samtidigt. Men vad är då vitsen med att ha ett öra? Det ska vara så.
Mycket vi gör är baserat på det faktum att det bara ska göras. Borsta tänderna, det kunde man lika gärna strunta i, men eftersom alla människor tycker det är trevligt med god munhygien, så är det bara att gilla läget och löddra gaddarna. Visst, det finns vissa hälsovinster med att borsta tänderna man inte ska bortse ifrån, men oftast  är det av mer kosmetiskta skäl än hälsofrämjande.

Jag tror vi alla har någon masochist inom oss, vi gör saker svårare för oss än vad vi kanske behöver. Jag kan säkert nämna 50 saker jag hade kunnat göra enklare i mitt liv. Därmed sagt vill jag påpeka att det nödvändigtvis inte betyder att mitt liv hade varit bättre eller sett annorlunda ut, men jag hade definitivt undvikit pinsamheter, sorg, ilska och andra bieffekter av mina val.

Om vi gjorde livet så enkelt som möjligt för oss varje dag, så hade jag nog inte haft mycket att leva för. Halva mitt liv går nog ut på att rätta fel jag gjort, och den andra halvan försöker se till att jag inte trampar i klaveret igen. Men även om saker man gjort den svåra vägen blir fel, betyder det inte att det lätta valet är det rätta.

Vissa saker ska bara vara som dom är. Livet ska vara svårt, det ska vara öra på en mugg, vi ska ha bra andedräkt. Och framför allt så ska vi önska att vi tagit den lätta vägen, när faktum är att vi kanske inte vet att den svåra ger en större belöning än vad man kunnat ana.
Vi måste bara våga bränna våra handflator lite på vägen.

Döden är någonting som lever i oss alla. Vi har en klocka som tickar fram mot det oundvikliga, och sekunderna fortlöper olika fort för alla människor, men vi ska alla en gång åter varda till jorden när klockan klämtar för sista gången.
När jag var liten så var jag rädd för döden, vilket var rätt ironiskt eftersom jag knappt påbörjat mitt liv. Då handlade rädslan om triviala saker, som att inte få leka med mina bilar mer, eller cykla på min blå Monark. Ju äldre man blev, desto tyngre blev anledningarna till sömnlösa nätter med lampan tänd. Rädslan att förlora mamma eller pappa, att inte få växa upp och skörda vuxenlivets frukter. Farmor och farfar dog, pappa var ledsen, mormor dog, mamma var ledsen, jag var ledsen för att dom var ledsna och för att jag inte förstod varför man var tvungen att sluta leva.

En dag slutade jag plötsligt att fundera på döden. Jag visste, och vet fortfarande inte varför man var tvungen att dö, men jag kände inte längre något behov att veta. Jag blev femton och finnig och hade mycket större bekymmer än vad som skulle hända om vad som kändes hundra år. Sexton kom, fortfarande en axelryckning åt döden samtidigt som tjejerna blev mer och mer intressanta. Sjutton och en väldigt bra period i livet sköt efterlivet långt åt helvete. Arton och man blev enligt åldersgränser vuxen och man var odödlig.

Jag är i skrivande stund nitton och tänker fortfarande inte alltför mycket på döden. Ibland kan jag makabert nog leka med tanken att om jag skulle dö, vad skulle jag vilja ha för musik på min begravning, vilka skulle komma, vem skulle bry sig?

Ibland känns det som att man tävlar mot döden, men det är ett rätt dött lopp. Den stora tanken jag har när jag ser 80-årsloppet mot Liemannen i huvudet är att om jag ändå kommer att förlora kan jag ge honom en bra match. Ta så många om- och turistvägar på väg mot målkistan så att när man väl är åter vardad i jord, så har svetten inte hunnit sluta rinna än.

Ibland måste man inse att man måste släppa taget om saker innan man greppar dem så hårt att de aldrig kommer lossna. Ibland inser man det frivilligt, ibland blir det påtvingat.

Idag tog jag ett stort steg och lättade på ett par fingrar, och ångesten som rinner ut i luckorna fylls igen av lättnad till slut, men man vet inte hur lång tid det tar.

Något finger i taget. Sen kan man inse att man släppte något bra innan det blev dåligt.

Låtsas som att jag inte varit borta i flera månader och går rakt på sak: jobbet.
Att jobba på den största lilla krogen i Nora ger både stress och lycka i en svettdrypande cocktail, dagen blir lite som den själv vill. Det finns inte alltid glas på plats i baren, diskaren sitter och sminkar sig, det är fem personer i köket varav en lagar mat och resterande fyra lägger upp tallrikar. Effektivitet personifierat med andra ord.

Ibland är man helt själv med både inne- och uteserveringen, vilket skapar total kaos och komplett oreda, men det är de små stunderna av komplett lycka i katastroferna som gör det värt att jobba. Det och dricksen.

Kom in ett sällskap varav två var nygifta och resterande fyra vittnen. De hade beställt tårta till efterätt, en enkel bröllopstårta. När maten dukats av och kaffet stod klart, kom tårtan fram i köket. Det läggs upp på fat och mitt hjärta sjunker till testiklarna och tillbaka när jag läser på glasyren: Grattis på födelsedagen.

Det täcktes senare med en strimma chokladsås, och allt som blev kvar i texten var "Grattis", långt ute till vänster på tårtan.

Priceless

Så är det roligt att Aftonbladdret jämför Johan Palm med Pete Doherty och hävdar att den förstnämnde sätter "hjärtan i brand". Palm skulle behöva ligga i för att bli så nergången som Doherty är, men han kan vara Bolibompa-versionen av Babyshambles-Pete. Byt ut spriten mot cola och den sunkiga coolheten mot, ja, en svensk.

Och ja, han lär sätta många hjärtan i brand förr eller senare - när alla får reda på att han faktiskt låter som han gör efter att ha varit i puberteten. Tror det kallas mordbrand?

När jag var yngre och fri från allt vad bankkort hette så förstod jag mig aldrig på folk som skulle betala något för tio kronor på kortet. Vem fan har inte en tia i fickan tänkte jag ofta när någon nonchalant sträckte fram VISA-kortet mellan pek- och långfingret. Det tog alltid tid att stå bakom någon som skulle slå in koden eller visa legitimation som de aldrig hade med sig. Idiotier.

Sen står man där fem-sex år senare och undrar varför de inte tar kort i skolkafeterian, det är ju urlöjligt! Vem fan har en tia med sig varje dag?

Nu när det våras för våren får vi ett kärt återbesök av allas vår favorittrend - träningshysterin. Nu ska julkilon från fyra månader sen äntligen bort, och hej vad jag ska bli en hit på stranden med min stenhårda steroidmage och fasta von Sydow-rumpa. Missförstå mig rätt, träning är en underbar företeelse som även jag intresserar mig i, men när temperaturen stiger över nollstrecket  ska alla helt plötsligt bli frälsta av en magisk träningskraft.

I princip varenda tidning, från Aftonbladet till PC För Alla, driver ett korståg mot fettvalkar och celluliter som om det vore en gudabenådad självklarhet att alla måste vara smärta, släta och tonårsspäda. Visst har fetma blivit allt vanligare i både yngre och äldre generationer, men även ätstörningar blir vardag.
Jargongen ändras ständigt och gliringar om vikt får hårdare eftertryck i takt med allt uppmärksammande om utseende i både media som i hemmet. Det kanske är kul när man själv är Mr. Universe-material, men på andra änden av pekpinnen så finns det alltid någon som inte uppskattar skämtet.

När man är ute ser man alltid någon hurtfrisk person i underställ som trotsar kylan i strävan efter sommarformen, och jag kan inte hjälpa att undra: för vems skull? Ska man bli medias bild av perfekt för samhällets skull, eller för sin egen vinning? Snälla ni som orkar läsa min blogg, träna i er egen takt. Jag ser hellre en rund och sund person än någon som kan leka kurragömma bakom lyktstolpar.

Jag gillar att se positivt på saker. Det ordnar sig, det är devisen jag lever efter. Att man ska gå oroa sig för saker man inte riktigt vet ska hända eller inte är bortkastad tid, varför må dåligt för en framtid som inte ens är utmätt än?
Men fan vet att det är här och nu jag stakar ut mina närmsta tio år, och ett helvete blir det om jag inte får huvudbry för framtiden nu. Det går verkligen inte att glida in på en räkmacka när man inte ens har bröd i skafferiet.

Det är tre månader till jag ska stå på egna ben för första gången, förhoppningsvis. Just nu känns det som jag kan komma att behöva en rollator att luta mig mot, för jag är så vilse att jag inte skulle hitta ut ur min tröja. Varför finns det inga rådgivningsföretag på telefon? Det finns ju hundra telefonbanker, varför inte ha lite mer praktiska råd tillgängliga? "Hej, Ring för Råd? Åh vad bra, jag skulle gärna vilja reda ut mitt liv, tack."

Fast så lever vi i ett land där kösystem är gjutna i sten, och man skulle spendera mer tid med att lyssna på Mozarts Femte i luren än på någon levnadsguru som leder dig rätt i livet. Men å andra sidan, hur spännande är det att fuska i spel? Man vet att man vinner, men inte för att man är bra på att köpa gator och hotell, utan för att man kunde snika åt sig några pappershundringar extra från låtsasbanken.

Det kan bli himmel eller helvete och allt emellan, men tre månader är tillräckligt mycket/lite tid för att göra min framtid. Vi får se hur det blir, monopolpengar i fickan eller riktiga på banken.

Jag minns när man kunde ta på sig en grön overall och vara trygg från allt det onda. En tid då världen inte sträckte sig längre än vad man kunde se med sina egna ögon, då tid och rum inte alls behövde vara sammanhängande. När cowboys kunde komma ridandes nerför grannens hustak med lasson i högsta hugg på jakt efter dinosaurier som löpt amok i grannskapet. En fartfylld tid där upp var ner och ner var upp, men det spelade ingen roll vilket av dem som gällde när.

Det var även en tid då problem kunde lösas med pussar och Bamse-plåster. Det värsta som kunde hända var att man inte fick titta på Cartoon Network eftersom man spillt saft över soffan och inte torkat upp det.
Det var en tid som försvann i takt med åldern, och fantasin sinade snabbare än någon oljekälla i världen. Jag vaknade en morgon och insåg att Cartoon Network inte längre ingår i vårt abonnemang, och björnprydda plåster inte skulle kunna läka ett enda bekymmer man kan komma på.

Helt plötsligt är jag rädd för att ramla ner för berget innan jag hunnit se en skymt av toppen. Jag är i ett glasrum fyllt med vakum, och helgen är sprickan där det strimmar in liv. Girigt sluter jag mina läppar kring den lilla livsluckan och tänker:
om jag bara vore tolv år yngre och hade en grön overall, hur jävla enkelt hade det inte varit då.

Snart så. Ska ta tag i bloggandet igen, I promise. Det är lätt att hamna i mönster, blir skolan rutig blir jag lätt det med. Rutig i den aspekten att den lyckas suga ut livsgjädjen ur mig genom ett sugrör. Och det är fan mycket glädje som ska passas in.
Jag vet att ni saknat mig, även om ni är otroligt dåliga på att visa er ständiga närvaro. Känner mig som en döv kändis, det är uppståndelse utan att jag får vara med om det. Bättrar ni er så gör jag det med.

Den här låten handlar om er kärlek till mig, så klart.

Barnuppfostran. Skräckinjagande tanke som får alla personer, gammal som ung att både minnas och ha bävan inför. Mardrömmar har sin grund i terror, skräck, våld, blod, gråt - allt en bebis tillför. Sen finns det glada stunder, men dem minns man inte förens mången år efter födelsen. Mången år. Oftast uppskattar man bajstorkande stunderna när man själv sitter där, i vuxenblöja. Servicen och närheten, wunderbar.

Men för att komma till sak så har jag slutat jag oroa mig för terrorbarn på offentliga platser. På bussen hem en eftermiddag i höstas klev en mamma och två barn på, och alla på bussen stelnade till. Lite Darth Vader-effekt, fast utan bakgrundsmusiken. Fast den skulle vi inom en snar framtid få uppleva. Barngråt.
Det formligen skär i öronen, örgångsmord. Helt plötsligt blir alla lediga platser extremt upptagna av väskor, påsar, böcker och även mobiltelefoner som nu blev medpassagerare. Har man haft oturen att somna hållplatserna innan barnen klev på, så vaknar man nog bredvid ett snorigt ansikte som säger "are you talkin' to me" och bara väntar på en anledning till att börja gråta.

Efter 40 minuter av gråt och skrik närmade vi oss en hållplats där det är vanligt att gå av. Även denna gång klev många av, men flera trängde sig säkert flera hållplatser tidigare än vad de borde, och vem kunden klandra dem? Orden som modern tog i mun kommer jag aldrig att glömma.

- Ser ni, alla klev av för att ni grät så mycket.
Total tystnad, förutom ljudet av lättnad och beundran från oss plågade.

I en mening hade mamman överlistat alla barnuppfostransböcker som kräver tålamod. Tiden väntar på ingen, tänke hon och hon väntade inte på den heller.

Vissa yrken drömmer man om, vissa kan man glömma. Några spår som för mig är helt avstängda, även om jag skulle vilja bege mig in på dem, är följande: kläddesigner, hårfrisör, stylist och inredningsarkitekt. Varför, undrar ni? Nog för att jag troligtvis skulle skissa upp de mest groteska skapelserna till klänningar, inte för att nämna vad jag skulle göra med någons hår om jag fick minsta tillstymmelse av frihet med en sax. Men inte av de anledningarna, även om de är bra nog för att hålla mig borta från de spåren. Det är något så trivialt som en fråga om sexuell läggning. Jag är helt enkelt alldeles för hetero för att vara estetisk. Om man ska tro på trenden, vill säga.

Om man sätter sig ner och kollar på program som Shear Genius eller Project Runway så behöver man inte vara en psykolog för att gissa sig till de manliga deltagarnas läggning. Jag vill säga att jag är en tämligen fördomsfri person, men alla killar har en gaydar, och min brukar ha rätt. Som vissa ser på en person att han/hon är en tönt, så kan man med samma precision säga att han är gay. Så är det.

Med det sagt menar jag absolut inget illa om homosexualiteten, snarare tvärtom. De bejakar alla de kunskaperna som machomän missat. Medan vissa dricker öl, blir tjocka och har ett liv lika tunt som håret på huvudet, har gaykillarna gjort klänningar åt kändisar, blivit kända och rika.

Det är nästan så man överväger att tappa tvålen.
Bara någon gång.