kristofer

Jag bor i staden som ingen kommer ihåg. Där år av förfall obemärkt glider förbi och framåtanda är, om inte obefintlig, en bristvara. Hit kommer blekfeta tyskar och dito engelsmän för att beröma vår sköna natur och mejerikultur då glass och skog är vår största bedrift. Här lider de flesta av någon form av kulturell analfabetism och känslomässig afasi. Här samlas vi i flock vid den närmsta bensinmacken för att imponera på tveksamma tonårsflickor med lite för lite kläder och mycket för mycket smink.

När hösten smyger sig på dränker vi kylan och rusket med alkohol - precis som under resten av årstiderna. Vi gav monotoni ett ansikte och myntade uttrycket "staden som tid glömt".

Jag är staden jag lever i. Olusten flödar i mina ådror och min hjärna förpestas av lättja och misslyckanden. Sömnlösa nätter är vardag och oron ligger som en tung sten på mitt bröst. Staden vet att den äger mig.
Vilken jävla tur att jag är för dum för att inse var jag kommer ifrån.