kristofer

Alltid efter en resa så har man med sig många minnen, erfaranheter och vad man tror är heliga reliker från en svunnen tid, men det visar sig senare att de massproduceras i en fabrik utanför Islamabad. Nåväl, det viktigaste tycker jag är dock upplevelserna, skratten såväl som gråten. När jag nu under höstlovet besökte min hårt arbetande far i Saudiarabien för sista gången innan han flyttar hem till våren, insåg jag mängder av saker som jag aldrig tänkt på förr.
Ett exempel är att västerlänningar tycker att ungefär 99 % av trafikanterna i Riyadh (Saudiarabiens huvudstad) är fullständigt dumma i huvudet, och duger inte till mer än att göra saker med kameler som inte får sägas högt. Det körs förbi rödljus, fartgränser är bara skyltar med märkligt låga siffror, parkeringsplatser är platser där du stannat din bil, inte de målade rektanglarna i marken. Dessa företeelser kan få vilken lugn Sven Svensson som helst att koka över med ilska, för att sedan använda tutan som en form av censur för att dölja den intet sinande strömmen av svordomar som han inte ens visste att han kunde.

Nu över till myntets andra sida. Eftersom vi då, som västerlänningar, enligt oss själva är den procent av trafikanterna som kör sansat och, ja, svenskt, så borde alla andra så klart efterfölja våra exempel? Icke då! Eftersom resterande 99 % fortfarande kör som de gör, så verkar det vara ett vinnande koncept, även om det händer att några hundra dör varje dag. Smällar man får ta helt enkelt!
Trafiken är inte den enda grejen som vi västerlänningar gillar att förändra, utan det ska vara allt! Vi ogillar sena ankomster, onödigt långa kaffe- och lunchraster, samtal med kolleger är högst opassande och vem sa att det var okej att inte gå till jobbet utan slips?! Under mina fem år i Riyadh, så har jag upptäckt att allting görs i sin egna lilla takt. Börjar man arbetsdagen klockan 08.00 så är det helt i sin ordning att komma in strax före lunch. Och lunch ja, en timmes lunch betyder naturligtvis en timmes lunch. Plus två timmars sovpaus. Sedan när man kommer tillbaka till kontoret runt fyra så måste man sjävklart ha lite te och lite socialisering med sina ärade arbetskamrater. Arbete? Tja, det får man väl klämma in någon annan gång!
Än en gång: svenskar kokar över med ilska och mumlar något om "effektivitet", medan araber och andra mellanösternbor lugn smuttar på ett välsmakande te.

Just dessa små petitesser kan göra att förhållanden mellan väst och öst kan blir något, ja, ansträngda. Många hävdar att "religionerna skapar motsättningar". Skitsnack. Det är en fråga om kultur och etikett, i den mening att vi (väst) saknar kunskap i båda avdelningarna. Kultur till exempel. Här hemma har vi som standard att vi ska supa oss redlösa på alla högtider, vare sig de är familjerelaterade eller kalenderhögtider. I arabvärlden är det självklart att man ska äta god mat, njuta av familj och vänner, konversera och vara allmänt trevliga. Ha! Hädelse, menar vi i Sverige och hugger tag i närmsta flaska med någon klar vätska som skulle kunna driva ett flygplan.
Sedan hade vi ämnet etikett. I Sverige är det vanligast och mest självklart att man tar i hand och tittar varandra i ögonen och säger ett artigt "Hej" när man träffas. Om man känner sig mycket exotisk så kan man klämma i med "Hur är det med familjen?". I Saudiarabien är det även där vanligt att man tar i hand. Men man ska även krama varandra broderligt, och ge varandra en nätt liten puss på kinden, även männen emellan. Fruktansvärkt, tycker strikta homofober.
För det är ju trots allt farligt att krama en annan man. Gud vet var han har varit?!
Hälsningsfraser var det också. "Hej", "Angenämt" och "Trevligt att råkas" är några vassa vapen vi har i vårt artilleri. Trevligare och vänligare är dock den arabiska varianten: "Assalamu alaikum", fred var med dig. Genast rostar våra vapen sönder, vad slår svenskt stelhet bättre än arabisk gästfrihet?

Jag har i många år grubblat över den arabiska kulturen, och inte tills nu insåg jag hur mycket roligare den är. Jag menar, vilket bättre sätt att starta dagen på, än att kryssa mellan fyra tungt traffikerade motorvägsfiler, för att sedan ge sig in i en rondell som går under psuedonymen "Suicide Circle"? Annat är det i Nora, där rondellen endast figurerar sig som en landhöjning med en bit järnväg fastnitad. Men, på något sätt föredrar jag den svenska mondäniteten framför den arabiska spänningen. Dels för att jag vet att jag kommer att överleva när jag korsar övergångsställen i Sverige, och dels för att jag på något konstigt och udda sätt gillar att vara svensk. Jag vet, trots allt, bäst.