Me, myself and I
När solen pustar ut i horisonten och träden tornar upp sig som jättelika skuggor i natten funderar man på hur liten och ensam man egentligen är. På sex miljarder människor är jag den som andas luften i mina lungor och känner hjärtat slå i bröstet. Inte han, inte hon, inte du. När allt kommer omkring är jag helt solo. "Vi"-faktorn blir singular och i slutänden är det alltid jag som bestämmer över mitt öde. På gott och ont.
Aderton år efter begynnelsen så har undertecknad troligtvis träffat och tagit till hjärtat, kommit ihåg, glömt, älskat, hatat och saknat hundratals människor. Varenda en har en egen historia som man aldrig någonsin kommer att återuppleva med någon. Det är unikt, vackert och sorgligt på samma gång. Sorgligt på det viset att, hur Livets flod än må flyta, så kommer personerna alltid försvinna. Inte nödvändigtvis för att man vill det, utan för att det är så det ska vara. Du må ha miljontals personer i tankarna, men du kommer alltid att vandra vägen själv.
Det är Livets sätt att säga "Grabben, du är lämnad åt ditt öde, och ärligt talat tror jag inte att du klarar, men bevisa gärna att jag har fel". Gladeligen. Jag gör det varje dag. Steg för steg stapplar jag mot nya hinder som jag själv ska klara med blod, svett och tårar. Det är en kamp mot tiden och en kamp mot mig själv. Det låter förjävligt, men jag glömmer aldrig det faktum att, även om det är ett ensamt lopp så har jag alltid mina älskade längs sidlinjen och hejar mig fram, ända tills jag stupar. Och när jag väl gör det ska jag dö ensam, med ett leende på läpparna, då jag vet att även jag har lämnat ett intryck på andra människor som de aldrig kommer att kunna ersätta med någon annan. Helt ensam gjorde jag det.
Bevisa för Livet att du är stark nog att vara ensam, bevisa för dig själv att du är stark nog att älska dig själv. Bevisa framförallt för andra att det är Ditt liv, och att ingen kan leva det som du.
Trevlig sommar
Aderton år efter begynnelsen så har undertecknad troligtvis träffat och tagit till hjärtat, kommit ihåg, glömt, älskat, hatat och saknat hundratals människor. Varenda en har en egen historia som man aldrig någonsin kommer att återuppleva med någon. Det är unikt, vackert och sorgligt på samma gång. Sorgligt på det viset att, hur Livets flod än må flyta, så kommer personerna alltid försvinna. Inte nödvändigtvis för att man vill det, utan för att det är så det ska vara. Du må ha miljontals personer i tankarna, men du kommer alltid att vandra vägen själv.
Det är Livets sätt att säga "Grabben, du är lämnad åt ditt öde, och ärligt talat tror jag inte att du klarar, men bevisa gärna att jag har fel". Gladeligen. Jag gör det varje dag. Steg för steg stapplar jag mot nya hinder som jag själv ska klara med blod, svett och tårar. Det är en kamp mot tiden och en kamp mot mig själv. Det låter förjävligt, men jag glömmer aldrig det faktum att, även om det är ett ensamt lopp så har jag alltid mina älskade längs sidlinjen och hejar mig fram, ända tills jag stupar. Och när jag väl gör det ska jag dö ensam, med ett leende på läpparna, då jag vet att även jag har lämnat ett intryck på andra människor som de aldrig kommer att kunna ersätta med någon annan. Helt ensam gjorde jag det.
Bevisa för Livet att du är stark nog att vara ensam, bevisa för dig själv att du är stark nog att älska dig själv. Bevisa framförallt för andra att det är Ditt liv, och att ingen kan leva det som du.
Trevlig sommar
Ach, nein!
Där satt man, med växelspaken uppkörd i tvåan. Bildligt talat, vill säga. Förstenad som ett rådjur i helljuset. Tjoff i planeten.
Maestro hade kryssat i Örebro med en självsäkerhet som endast en 18-åring med driven motivation kan ha. Hoppa växlar, kolla döda vinkeln, ge signal, kör inte på kärringfan. Kanske hade känts bättre om man klippt gråtanten vid knäna nu i efterhand, för det sket sig likförbannat.
Kugga fanns inte ens i mitt ordförråd. Vad hette det sa du? Efter en halvtimme med herr Präktig bredvid sig försvann det milsbreda leendet fortare än kvickt. För dålig planering hette det. Förvånar mig inte, jag som inte ens planerar nästa fotsteg i onödan.
Första stora steget som vuxen skulle bli plastkortet som osar vuxenpoäng mer än att skaffa barn visade sig vara ett enormt kliv, som man självklart trampar snett i. Jävlar. Gör om, gör rätt, som det bekant heter. Uttrycket får mig att vilja kräkas av ren och skär avsky. Dels för att förlust smakar så jävla äckligt och dels för att jag framkallade äcklet. Så, påkörd i bakdelen av en brunstig älgtjur är känslan just nu.
B-körkortsmiss känns, passande nog, jävligt b. Men nästa gång, då är du min, lilla rosa kort. Din frihet och ditt ansvar ska överföras på mig, bara för att jag kan.
Jag är på huvudleden, jag stannar inte för någon. So long suckers, ses på vägarna inom kort.
Maestro hade kryssat i Örebro med en självsäkerhet som endast en 18-åring med driven motivation kan ha. Hoppa växlar, kolla döda vinkeln, ge signal, kör inte på kärringfan. Kanske hade känts bättre om man klippt gråtanten vid knäna nu i efterhand, för det sket sig likförbannat.
Kugga fanns inte ens i mitt ordförråd. Vad hette det sa du? Efter en halvtimme med herr Präktig bredvid sig försvann det milsbreda leendet fortare än kvickt. För dålig planering hette det. Förvånar mig inte, jag som inte ens planerar nästa fotsteg i onödan.
Första stora steget som vuxen skulle bli plastkortet som osar vuxenpoäng mer än att skaffa barn visade sig vara ett enormt kliv, som man självklart trampar snett i. Jävlar. Gör om, gör rätt, som det bekant heter. Uttrycket får mig att vilja kräkas av ren och skär avsky. Dels för att förlust smakar så jävla äckligt och dels för att jag framkallade äcklet. Så, påkörd i bakdelen av en brunstig älgtjur är känslan just nu.
B-körkortsmiss känns, passande nog, jävligt b. Men nästa gång, då är du min, lilla rosa kort. Din frihet och ditt ansvar ska överföras på mig, bara för att jag kan.
Jag är på huvudleden, jag stannar inte för någon. So long suckers, ses på vägarna inom kort.
