kristofer

Om tio år så är världen inte densamma. Vi kanske inte längre arbetar manuellt, vi kanske inte går till jobbet alls. Blondinbella kanske har blivit världspresident och vi alla läser om hennes liv istället för nyheterna. Kanske har mat blivit så passé att vi alla lider av anorexia och inte bryr oss ett skit om att vi tynar bort långsamt för att slutligen brytas på mitten av en kall nordanvind.

Finanskrisen oroar alldeles för mycket folk för att det ska vara hälsosamt och jag känner mig som ett fån som inte förstår mig på kurvorna och deras inverkan på våra liv här i Sverige. Allt jag vet är att om kurvorna pekar nedåt, så gör vi det med, och då vet jag redan för mycket.
Jag orkar inte bry mig om hur marknadens fall leder till människans undergång, ska vi dö så vill jag få reda på det av Döden himself. Han ska knacka på min dörr personligen med baksidan av sin lie och fråga lite försynt om jag vet att det är dags för mänskligheten att gå under på grund av vår girighet.

Spekulationer om vår framtid är endast spekulationer. Vi målar upp utopier och dystopier om vartannat, men för var framtid som spås så blir kommande år allt mer suddiga. Om tio år så kanske framtiden inte ens existerar, vi kanske dör redan imorgon. Med bristande vetskap om morgondagen strävar vi efter i övermorgon, bara för att se om vi överlever så länge. Om tio år är världen inte densamma, men jag är nyfiken på vad som väntar om elva år, så jag orkar inte spekulera om kommanda årtionde.

Stress är någonting alla är bekanta med. Redan på dagis var man stressad till att vara snabbast till kuddis, annars skulle man vara tvungen att klättra i dom djävulska ribbstolarna hela dagen lång. Vi tar med oss pressen genom hela livet och man undrar varför vi gör så stor grej av det hela. Har det funnits där sedan barnsben så borde vi vid det här laget vara vana vid situationerna och sluta klaga över det: man kan bara säga att man har det stressigt på jobbet ett antal gånger innan man intalat sig själv att det verkligen är så, dygnet runt, fast det inte alls är det. Man gillar bara att haka på jobbdiskussioner med vännerna och låter sig själv ryckas med i alla andras klagovisor. Säger den ena att hans chef är en jubelidiot så har alla det. Det verkar som om att alla företag i hela världen är helvetet på jorden, om man ska lita på allas utsagor om sina överordnade.
 
Att bearbeta stress borde vara lika naturligt för oss som det är för björnar att gå i ide. Man har mer tid än vad man tror, och egentligen, faller världen samman om du inte hinner ringa till Montenegro just nu för att du ska på lunchdejt?
Vad är värst egentligen: att gå livet ut och klaga på stress, eller gå livet ut okysst?