kristofer

Nu när det våras för våren får vi ett kärt återbesök av allas vår favorittrend - träningshysterin. Nu ska julkilon från fyra månader sen äntligen bort, och hej vad jag ska bli en hit på stranden med min stenhårda steroidmage och fasta von Sydow-rumpa. Missförstå mig rätt, träning är en underbar företeelse som även jag intresserar mig i, men när temperaturen stiger över nollstrecket  ska alla helt plötsligt bli frälsta av en magisk träningskraft.

I princip varenda tidning, från Aftonbladet till PC För Alla, driver ett korståg mot fettvalkar och celluliter som om det vore en gudabenådad självklarhet att alla måste vara smärta, släta och tonårsspäda. Visst har fetma blivit allt vanligare i både yngre och äldre generationer, men även ätstörningar blir vardag.
Jargongen ändras ständigt och gliringar om vikt får hårdare eftertryck i takt med allt uppmärksammande om utseende i både media som i hemmet. Det kanske är kul när man själv är Mr. Universe-material, men på andra änden av pekpinnen så finns det alltid någon som inte uppskattar skämtet.

När man är ute ser man alltid någon hurtfrisk person i underställ som trotsar kylan i strävan efter sommarformen, och jag kan inte hjälpa att undra: för vems skull? Ska man bli medias bild av perfekt för samhällets skull, eller för sin egen vinning? Snälla ni som orkar läsa min blogg, träna i er egen takt. Jag ser hellre en rund och sund person än någon som kan leka kurragömma bakom lyktstolpar.

Jag gillar att se positivt på saker. Det ordnar sig, det är devisen jag lever efter. Att man ska gå oroa sig för saker man inte riktigt vet ska hända eller inte är bortkastad tid, varför må dåligt för en framtid som inte ens är utmätt än?
Men fan vet att det är här och nu jag stakar ut mina närmsta tio år, och ett helvete blir det om jag inte får huvudbry för framtiden nu. Det går verkligen inte att glida in på en räkmacka när man inte ens har bröd i skafferiet.

Det är tre månader till jag ska stå på egna ben för första gången, förhoppningsvis. Just nu känns det som jag kan komma att behöva en rollator att luta mig mot, för jag är så vilse att jag inte skulle hitta ut ur min tröja. Varför finns det inga rådgivningsföretag på telefon? Det finns ju hundra telefonbanker, varför inte ha lite mer praktiska råd tillgängliga? "Hej, Ring för Råd? Åh vad bra, jag skulle gärna vilja reda ut mitt liv, tack."

Fast så lever vi i ett land där kösystem är gjutna i sten, och man skulle spendera mer tid med att lyssna på Mozarts Femte i luren än på någon levnadsguru som leder dig rätt i livet. Men å andra sidan, hur spännande är det att fuska i spel? Man vet att man vinner, men inte för att man är bra på att köpa gator och hotell, utan för att man kunde snika åt sig några pappershundringar extra från låtsasbanken.

Det kan bli himmel eller helvete och allt emellan, men tre månader är tillräckligt mycket/lite tid för att göra min framtid. Vi får se hur det blir, monopolpengar i fickan eller riktiga på banken.

Jag minns när man kunde ta på sig en grön overall och vara trygg från allt det onda. En tid då världen inte sträckte sig längre än vad man kunde se med sina egna ögon, då tid och rum inte alls behövde vara sammanhängande. När cowboys kunde komma ridandes nerför grannens hustak med lasson i högsta hugg på jakt efter dinosaurier som löpt amok i grannskapet. En fartfylld tid där upp var ner och ner var upp, men det spelade ingen roll vilket av dem som gällde när.

Det var även en tid då problem kunde lösas med pussar och Bamse-plåster. Det värsta som kunde hända var att man inte fick titta på Cartoon Network eftersom man spillt saft över soffan och inte torkat upp det.
Det var en tid som försvann i takt med åldern, och fantasin sinade snabbare än någon oljekälla i världen. Jag vaknade en morgon och insåg att Cartoon Network inte längre ingår i vårt abonnemang, och björnprydda plåster inte skulle kunna läka ett enda bekymmer man kan komma på.

Helt plötsligt är jag rädd för att ramla ner för berget innan jag hunnit se en skymt av toppen. Jag är i ett glasrum fyllt med vakum, och helgen är sprickan där det strimmar in liv. Girigt sluter jag mina läppar kring den lilla livsluckan och tänker:
om jag bara vore tolv år yngre och hade en grön overall, hur jävla enkelt hade det inte varit då.