kristofer

Under natten förändrades vår världs utsikter under ett lands villkor. Landet som länge varit utan den respekt och förtroende man förr ingjutit i resten av världen fick se en glimt av sin forna glans när hoppet personifierad ställde sig vid talarstolen i Chicago. Barack Obama talade sig varm om förändring, om hopp och om framtiden. Han nådde ut till de ömmaste punkterna i det amerikanska folkets hjärtan och sa "Vi ordnar det här" i en röst som endast förmedlades genom hans ögon. Han nådde även ut till världen med förhoppningen om att vi ska kunna titta på USA inte enbart som världspolis, utan mer som en supermakten det har varit. Som en bundsförvant i den ständiga striden mot hoppets motarbetare. Den nyvalde presidenten manade sitt folk med utopiska ord som hopp, demokrati och tro. Ord som sedan länge förlorat sitt värde i invånarnas ögon, ord som förbytts mot kulor och bomber i fjärran länder.
 
Kalla honom den första svarta presidenten, kalla honom Amerikas 44:e president. Kalla Barack Hussein Obama II förändringen, för det är vad han behöver bli känd för. Inte för att ha brutit ner rasbarriären, och inte för bedriften att bli vald till president med ett sådant ökänt mellannamn, utan för att ha varit den mannen man kunnat förlita sig på under en tid då förändringen har gått åt fel håll. Förändringen börjar nu, jag känner det på mig. Kanske händer det ingenting förens nästa år, eller nästa valperiod. Kanske händer det ingenting alls. Men en förändring har redan skett, och det är att hopp än en gång fått ett ansikte, och det är en underbar mörk kontrast mot Vita Husets vita väggar.

Grattis Barack Obama, grattis USA och framförallt, grattis världen.