In sickness and in health
Jag vaknar, huvudvärken kräver kaffe. Smärtan är inget konstigt. Halsen bränner av smärta som ÖSK bränner chanser att ta klivet upp från bottenträsket. Det är däremot ovanligt, smärtan, inte ÖSK. Såhär dagen innan skolstarten så har jag såklart lyckats dra på mig någon form av sjukdom, och vårdcentralen var det enda rätta. Väl där, när man sedvanligt anmäler sin ankomst till den leende receptionisten, sätter man sig snällt i väntrummet. Jag har hört att alla hatar vårdcentraler/sjukhus på grund av lukten, att det luktar rent. Jag är bara glad för det, skulle ju inte vara så kul om det luktade avföring i hela avdelningen. Däremot, så ÄR det så fruktansvärt rent, att jag känner mig smutsig. Rent av äcklig, trots morgonens dusch en timme innan.
Efter några minuter tas jag emot av halsspecialist Sven Röstlund. Ja, Röstlund. Det måste vara ett tecken att han heter just det, och jobbar med just det han gör. Efter en hastig undersökning och frågor, så skickas jag iväg till ett provrum, där de lika hastigt kör ner en tops i halsen på mig och analyserar bomullstussen. "Sätt dig i väntrummet ett slag!".
Just de få minutrarna innan man får resultatet lider man av någon fruktansvärd paranoia. Medan jag tittade ner i det gröna plastgolvet så var jag helt säker på att herr Röstlund skulle komma ut ur sitt lilla arbetsrum, titta på mig, för att sedan skaka sådär besviket på huvudet. "Tyvärr, du dör om x antal månader". Naturligtvis var svaret inte lika digert. Vila i några dagar och alvedon gör susen. Det visste jag egentligen, men spänningen och den falska ovissheten gör livet så himla spännande.
Att dö i en vårdcentral skulle vara fruktansvärt, men att veta exakt när man ska dö, är snäppet värre.
Jag lever hellre i ovisshet än att vara stensäker på att jag ska dö. Man ska ju vara spontan, heter det ju.
Efter några minuter tas jag emot av halsspecialist Sven Röstlund. Ja, Röstlund. Det måste vara ett tecken att han heter just det, och jobbar med just det han gör. Efter en hastig undersökning och frågor, så skickas jag iväg till ett provrum, där de lika hastigt kör ner en tops i halsen på mig och analyserar bomullstussen. "Sätt dig i väntrummet ett slag!".
Just de få minutrarna innan man får resultatet lider man av någon fruktansvärd paranoia. Medan jag tittade ner i det gröna plastgolvet så var jag helt säker på att herr Röstlund skulle komma ut ur sitt lilla arbetsrum, titta på mig, för att sedan skaka sådär besviket på huvudet. "Tyvärr, du dör om x antal månader". Naturligtvis var svaret inte lika digert. Vila i några dagar och alvedon gör susen. Det visste jag egentligen, men spänningen och den falska ovissheten gör livet så himla spännande.
Att dö i en vårdcentral skulle vara fruktansvärt, men att veta exakt när man ska dö, är snäppet värre.
Jag lever hellre i ovisshet än att vara stensäker på att jag ska dö. Man ska ju vara spontan, heter det ju.
They Don't Really Care About Us
Läser i Aftonhoran att en liten flicka på tio år blivit misshandlad av ett gäng med 17-åriga tjejer. Förvånad? Kan konstigt nog hantera överraskningen. Två av de tre tjejerna gav sig i kast med sparkande, knivhotande och andra populära företeelser. Den tredje stod och tittade på, även det en vanlig hobby bland människor nu för tiden.
Att lägga hand på en annan människa och skada den fysiskt är en sak, men herregud, är det inte illa nog att titta på och inte göra någonting? Men i nutidens sjuka fetischer så är väl åskådning en ny form av böjelse, lite av en våldsam form av voyeur, minus sexet. Fast det ersätts av spottloskor, knytnävsslag och djävulskap i största allmänhet. Vissa skulle säkert kalla det ett nerköp, men de allra flesta verkar gilla den nya formen av upphetsning.
Samtidigt så kan jag inte hjälpa att upptäcka en viss nonchalant aura som vilar över våra samveten. Å ena sidan har vi jag-et som älskar skandaler, katastrofer och våldsdåd. Å andra sidan så har vi jag-et som inte kunde bry sig mindre över att 200 människor dör i Irak till följd av en självmordsbombare, bara för att det inte händer i Europa. Den senare är den jag känner igen mest.
Så då har vi igen de tre personerna som misshandlar, men denna gång är det inte tjejerna och den lilla flickan. Offret är alla människor som dagligen får genomlida krig, mord och svält. Misshandlarna är oftast religösa extremister och den självutnämda världspolisen. De verkliga brottslingarna är vi som inte orkar bry oss. Dags att vakna upp och känna blodsmaken i kaffet.
Att lägga hand på en annan människa och skada den fysiskt är en sak, men herregud, är det inte illa nog att titta på och inte göra någonting? Men i nutidens sjuka fetischer så är väl åskådning en ny form av böjelse, lite av en våldsam form av voyeur, minus sexet. Fast det ersätts av spottloskor, knytnävsslag och djävulskap i största allmänhet. Vissa skulle säkert kalla det ett nerköp, men de allra flesta verkar gilla den nya formen av upphetsning.
Samtidigt så kan jag inte hjälpa att upptäcka en viss nonchalant aura som vilar över våra samveten. Å ena sidan har vi jag-et som älskar skandaler, katastrofer och våldsdåd. Å andra sidan så har vi jag-et som inte kunde bry sig mindre över att 200 människor dör i Irak till följd av en självmordsbombare, bara för att det inte händer i Europa. Den senare är den jag känner igen mest.
Så då har vi igen de tre personerna som misshandlar, men denna gång är det inte tjejerna och den lilla flickan. Offret är alla människor som dagligen får genomlida krig, mord och svält. Misshandlarna är oftast religösa extremister och den självutnämda världspolisen. De verkliga brottslingarna är vi som inte orkar bry oss. Dags att vakna upp och känna blodsmaken i kaffet.
Time is running out
Kära läsare, i skrivande stund är det mindre än en vecka kvar till skolstart. Kul, med tanke på att jag fortfarande sitter med badbrallorna i högsta hugg och väntar på sommarlovet. Här ska dock inte klagas, tänk på barnen i Afrika, kineserna i Nike-fabrikerna eller indiern som kör taxi, för att nämna några förutfattade meningar.
Skola, alltid samma gamla tjat. Fast i höst blir det lite annorlunda: ny klass, ny skola, nya utmaningar. Kan dock inte släppa det faktum att det fortfarande är samma gamla tjat, fast i ny förpackning. Coca Cola Zero, typ.
Där tog kreativiteten, liksom sommarlovet, slut.
Skola, alltid samma gamla tjat. Fast i höst blir det lite annorlunda: ny klass, ny skola, nya utmaningar. Kan dock inte släppa det faktum att det fortfarande är samma gamla tjat, fast i ny förpackning. Coca Cola Zero, typ.
Där tog kreativiteten, liksom sommarlovet, slut.
Sleepless in Gyttorp
NA-bilens strålkastare letar sig in i mitt rum och ersätter mörkret med ett vitt, strålande ljus. Bara för en sekund kan jag urskilja allting i mitt rum. Kläder ligger på golvet, datorn på skrivbordet, bokhyllorna. Jag vet var de finns, men i mörkret glömmer jag bort allting. När nattens svarta slöja sänker sig över huset så försvinner dagens liv ur mitt rum, för att under natten rensa och göra det klart för nästa dagens strapatser. Om mina väggar kunde tala så skulle de säga... tja, inte så mycket alls. Men det är jag det, och rummet är mitt eget.
När jag inte kan sova, brukar jag fundera. Mycket. Skulle mina väggar kunde berätta om mina tankar skulle det säkert bli en bok, ungefär lika tjock som Gamla och Nya Testamentet tillsammans, samt något fett uppslagsverk. Oftast så undrar jag vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda. Det är mycket "om" och, "kanske skulle jag ha". Ja, kanske skulle jag ha tagit fler risker än vad jag gjort hittills. Om jag hade gjort si, så hade det blivit så. Man skulle kunna säga, att jag vill göra någonting innan jag inte gör det - fast efter. Glasklart, eller hur?
Ack ja, det förflutna. Så mycket tid har redan gått, och jag känner att jag bara lägger på fler år genom att skåda tillbaka till det som redan varit. Varför inte möta morgondagen med ett leende och förväntan inför vad jag kommer att göra? För att det är lättare att vara efterklok.
Men hey, jag är som jag är, måste sluta be mig själv om ursäkt för det.
När jag inte kan sova, brukar jag fundera. Mycket. Skulle mina väggar kunde berätta om mina tankar skulle det säkert bli en bok, ungefär lika tjock som Gamla och Nya Testamentet tillsammans, samt något fett uppslagsverk. Oftast så undrar jag vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda. Det är mycket "om" och, "kanske skulle jag ha". Ja, kanske skulle jag ha tagit fler risker än vad jag gjort hittills. Om jag hade gjort si, så hade det blivit så. Man skulle kunna säga, att jag vill göra någonting innan jag inte gör det - fast efter. Glasklart, eller hur?
Ack ja, det förflutna. Så mycket tid har redan gått, och jag känner att jag bara lägger på fler år genom att skåda tillbaka till det som redan varit. Varför inte möta morgondagen med ett leende och förväntan inför vad jag kommer att göra? För att det är lättare att vara efterklok.
Men hey, jag är som jag är, måste sluta be mig själv om ursäkt för det.
Now and then, back again.
"We are what we protect, what we stand up for."
En människa att se upp till. Någon som är en sann beskyddare av de som behöver skydd. Någon som vågar stå upp när alla andra faller. Någon som är en hjälte. En hjälte kan vara en sådan, på grund av många olika faktorer. Ett hjältedåd i krig, en läkare som lyckas hela en dödligt sjuk, en pilot som räddar hundratals människors liv genom att lyckas nödlanda ett plan. Vi går ner till ett plan under, som egentligen är planet över: vardagshjältar.
Mamman som jobbar som sjuksköterska, samtidigt som hon uppfostrar två barn. Eller mannen som jobbar utan lön för att fotbollslaget för några ungdomar ska fungera. Din mamma och/eller pappa som försörjer dig så gott det går.
Dessa är de sanna riddarna i det dolda, de osjunga hjältarna. Fast vi uppskattar det inte alltid när vi får solbränna från datorskärmen.
Funderade på klassikern: "Det var minsann bättre på min tid!". Låter det bekant? Mor- och farföräldrar som ska mässa angående ungdomens vanor idag. Det gnälls om hår, klädstil, internet, uppkäftighet och allmänt ohyfs. Annat var det på tiden man fick stryk i skolan, stryk hemma, stryk bland kompisarna, tills man var slagen gul och blå nog för att kalla sig själv svensk. Tänker man efter så inser man att nog slog man in lite hyfs och vett i dåtidens ungdom.
Å andra handen så rör sig dagens samhälle mycket snabbare, och det fodras att man SKA vara otrevlig. Inte fan berättar jag om mitt liv för Kerstin på ICA, för hon skulle hellre torka röven på en dement gubbe än lyssna på mig. Sorgligt nog så klandrar jag inte henne, för vem har tid att lyssna på varandra i nuläget? Tid är ju trots allt pengar och varje sekund är ett steg närmre, eller längre, ifrån rikedomen.
Summan av kardemumman: det kanske var bättre förr...
En människa att se upp till. Någon som är en sann beskyddare av de som behöver skydd. Någon som vågar stå upp när alla andra faller. Någon som är en hjälte. En hjälte kan vara en sådan, på grund av många olika faktorer. Ett hjältedåd i krig, en läkare som lyckas hela en dödligt sjuk, en pilot som räddar hundratals människors liv genom att lyckas nödlanda ett plan. Vi går ner till ett plan under, som egentligen är planet över: vardagshjältar.
Mamman som jobbar som sjuksköterska, samtidigt som hon uppfostrar två barn. Eller mannen som jobbar utan lön för att fotbollslaget för några ungdomar ska fungera. Din mamma och/eller pappa som försörjer dig så gott det går.
Dessa är de sanna riddarna i det dolda, de osjunga hjältarna. Fast vi uppskattar det inte alltid när vi får solbränna från datorskärmen.
Funderade på klassikern: "Det var minsann bättre på min tid!". Låter det bekant? Mor- och farföräldrar som ska mässa angående ungdomens vanor idag. Det gnälls om hår, klädstil, internet, uppkäftighet och allmänt ohyfs. Annat var det på tiden man fick stryk i skolan, stryk hemma, stryk bland kompisarna, tills man var slagen gul och blå nog för att kalla sig själv svensk. Tänker man efter så inser man att nog slog man in lite hyfs och vett i dåtidens ungdom.
Å andra handen så rör sig dagens samhälle mycket snabbare, och det fodras att man SKA vara otrevlig. Inte fan berättar jag om mitt liv för Kerstin på ICA, för hon skulle hellre torka röven på en dement gubbe än lyssna på mig. Sorgligt nog så klandrar jag inte henne, för vem har tid att lyssna på varandra i nuläget? Tid är ju trots allt pengar och varje sekund är ett steg närmre, eller längre, ifrån rikedomen.
Summan av kardemumman: det kanske var bättre förr...
Wish I may, wish I might
I vanlig ordning så är det musik som får igång mina funderingar. Nu när småtimmarna börjar göra sitt inträde så kollar jag igenom hemsidan som borde helgonförklaras - youtube. Jag hittar ett klipp där Bloc Party framför sin hit "Helicopter" live. I denna låt, så finns det en rad som fastnar i min lilla tonårshjärna, och det är: "Are you hoping for a miracle?"
Ja, gör jag det? Man har så ofantligt många drömmar man vill förverkliga, och man hoppas och hoppas, önskar och önskar sig själv till fördärv att det helt plötsligt ska slå in. Som ett mirakel. Vad är då ett mirakel? Det är oftast ansett som en gudomlig akt som kan häva eller modifera naturens lagar. Så nej, jag tänker inte dela på Norasjön för att lyckas med körkortet på första försöket. Bryter man ner själva ordet mirakel, så kommer det från latinens "miraculum", som betyder någonting i stil med "någonting underbart". Visst skulle det vara underbart att vara rik, men jag kör den eviga klyschan - man kan inte köpa lycka för pengar.
Drömmar är det som vi strävar att uppnå, dock oftast utan att vilja anstränga oss. Men det uppstår faktiskt mirakel varje dag, och dessa behöver vi inte anstränga oss för att ta del av. Jag känner det direkt jag vaknar och hör föräldrarnas röst ute i köket. Eller när jag springer in i vän på stan, och den frågar hur man mår. Kanske något så enkelt som att man vaknar överhuvudtaget.
Are you hoping for a miracle? Ja, det gör jag verkligen.
Ja, gör jag det? Man har så ofantligt många drömmar man vill förverkliga, och man hoppas och hoppas, önskar och önskar sig själv till fördärv att det helt plötsligt ska slå in. Som ett mirakel. Vad är då ett mirakel? Det är oftast ansett som en gudomlig akt som kan häva eller modifera naturens lagar. Så nej, jag tänker inte dela på Norasjön för att lyckas med körkortet på första försöket. Bryter man ner själva ordet mirakel, så kommer det från latinens "miraculum", som betyder någonting i stil med "någonting underbart". Visst skulle det vara underbart att vara rik, men jag kör den eviga klyschan - man kan inte köpa lycka för pengar.
Drömmar är det som vi strävar att uppnå, dock oftast utan att vilja anstränga oss. Men det uppstår faktiskt mirakel varje dag, och dessa behöver vi inte anstränga oss för att ta del av. Jag känner det direkt jag vaknar och hör föräldrarnas röst ute i köket. Eller när jag springer in i vän på stan, och den frågar hur man mår. Kanske något så enkelt som att man vaknar överhuvudtaget.
Are you hoping for a miracle? Ja, det gör jag verkligen.
