kristofer

Barnuppfostran. Skräckinjagande tanke som får alla personer, gammal som ung att både minnas och ha bävan inför. Mardrömmar har sin grund i terror, skräck, våld, blod, gråt - allt en bebis tillför. Sen finns det glada stunder, men dem minns man inte förens mången år efter födelsen. Mången år. Oftast uppskattar man bajstorkande stunderna när man själv sitter där, i vuxenblöja. Servicen och närheten, wunderbar.

Men för att komma till sak så har jag slutat jag oroa mig för terrorbarn på offentliga platser. På bussen hem en eftermiddag i höstas klev en mamma och två barn på, och alla på bussen stelnade till. Lite Darth Vader-effekt, fast utan bakgrundsmusiken. Fast den skulle vi inom en snar framtid få uppleva. Barngråt.
Det formligen skär i öronen, örgångsmord. Helt plötsligt blir alla lediga platser extremt upptagna av väskor, påsar, böcker och även mobiltelefoner som nu blev medpassagerare. Har man haft oturen att somna hållplatserna innan barnen klev på, så vaknar man nog bredvid ett snorigt ansikte som säger "are you talkin' to me" och bara väntar på en anledning till att börja gråta.

Efter 40 minuter av gråt och skrik närmade vi oss en hållplats där det är vanligt att gå av. Även denna gång klev många av, men flera trängde sig säkert flera hållplatser tidigare än vad de borde, och vem kunden klandra dem? Orden som modern tog i mun kommer jag aldrig att glömma.

- Ser ni, alla klev av för att ni grät så mycket.
Total tystnad, förutom ljudet av lättnad och beundran från oss plågade.

I en mening hade mamman överlistat alla barnuppfostransböcker som kräver tålamod. Tiden väntar på ingen, tänke hon och hon väntade inte på den heller.

Vissa yrken drömmer man om, vissa kan man glömma. Några spår som för mig är helt avstängda, även om jag skulle vilja bege mig in på dem, är följande: kläddesigner, hårfrisör, stylist och inredningsarkitekt. Varför, undrar ni? Nog för att jag troligtvis skulle skissa upp de mest groteska skapelserna till klänningar, inte för att nämna vad jag skulle göra med någons hår om jag fick minsta tillstymmelse av frihet med en sax. Men inte av de anledningarna, även om de är bra nog för att hålla mig borta från de spåren. Det är något så trivialt som en fråga om sexuell läggning. Jag är helt enkelt alldeles för hetero för att vara estetisk. Om man ska tro på trenden, vill säga.

Om man sätter sig ner och kollar på program som Shear Genius eller Project Runway så behöver man inte vara en psykolog för att gissa sig till de manliga deltagarnas läggning. Jag vill säga att jag är en tämligen fördomsfri person, men alla killar har en gaydar, och min brukar ha rätt. Som vissa ser på en person att han/hon är en tönt, så kan man med samma precision säga att han är gay. Så är det.

Med det sagt menar jag absolut inget illa om homosexualiteten, snarare tvärtom. De bejakar alla de kunskaperna som machomän missat. Medan vissa dricker öl, blir tjocka och har ett liv lika tunt som håret på huvudet, har gaykillarna gjort klänningar åt kändisar, blivit kända och rika.

Det är nästan så man överväger att tappa tvålen.
Bara någon gång.

Varför ha söndagsångest? Det är snart fredag igen.
Kom igen, mesar.

Kommer ihåg högstadiet. Jag var sen i utveckligen och hade min trotsperiod då, fina tider. Städa rummet var vuxnas påhitt, jag skulle jävlar i mig rebellera mot systemet och låta skita kalsonger ligga på golvet tills de hade ett eget ekologiskt system. Min nationalsång blev "Killing in the name", och outrot blev symboliskt för högstadiet. "Fuck you I won't do what you tell me".

Sen fick jag glasögon i 9:an, och av självförklarande skäl var rebellens tid förbi.
Även om jag mest av allt skulle vilja vara lika naiv och laglös så kan jag inte. Jag tänker fortfarande rätt ofta på samma låt, men nu brukar mantrat bli "And now you do what they told ya".

Lustigt hur man rättar in sig i ledet bara för att man blir äldre.

Blondinbella på på Let's Dance, fint. Lite som att ta Stephen King till Sjukhuset, lika galet på mottagningen men med läskigare inramning. Och odöda djur.

Veckoslut. Känns befriande, även om det var en kort vecka. Men så är det alltid, hur korta prövningarna har varit så måste man gräma sig även över dem. Det är problem hit och jag har mens dit.
Det som slår mig är hur många problem cafébesökare har, det har blivit 2000-talets biktbås. Hur en enda person kan ha så mångra problem att det täcker allt från språkhandikapp till hormonproblem är bortom mig, men en kopp fika får väl alltid fram det värsta ur oss. Jävla fika. Skulle världsproblemen minska om vi reducerade antalet fik som finns, eller skulle problemen tas ut på gatorna? Det kanske är bättre med att prata om sin posttraumatiska stress över en kopp te än i bussen. Hur många problem man än släpar med sig till fiket så har man garanterat dubblat upp antalet när man går ut därifrån, väl inne i fiket hittar man hundra andra saker som är problematiska för sin vardag: kaffet är inte varmt nog, bättre var det på Gran Canaria, där fick man minsann äkta svenskt kaffe, och sen så är belysningen så dålig att jag får huvudvärk, mig är det alltid så jävla synd om.

Brygg ditt jävla kaffe hemma om du inte kan göra annat än att klaga på fiket. När jag går på café betalar jag för kaffebönor och vatten, inte en rubbad menstruationscykel.

Bussen blev inte dödsbringande som jag trodde. Snarare tvärtom. På något kusligt sätt fogades jag och bussen samman. Vi blev ett, jag är bussåkarnas zen-mästare. Motorns vmmmmm-pshhh, däckens ihåliga rullande och det ohörbara sorlet av eftermiddagspendlare. Ingenting störde mig, allt var mitt. Ambiensen flöt in i mitt huvud och gjorde sitt jobb - jag sov som ett barn nästan hela vägen.
 

---

För att summera första skoldagen:
Komplett. Onödig. Åkte in på den okristligt tidiga morgonen, utan att ha druckit kaffe och utan att ha lyssnat på musik, och får veta att spanskan är inställd. Splendido. Ville då åka hem, muy rápido, men det gick inte, för jag hade självklart en livsnödvänding svensklektion, evidente.

Makaroner och köttbullar vänder vardagen på rätt köl, och det är skönt. Mamma Scan vet hur hon ska ta hand om sina kids. Tack, mamma.

Jag kan inte räkna timmarna man slösat på att argumentera om saker. Varför man gör så på just det viset. Eller hur man kunde tänka så precis i den stunden. För att underlätta eventuella konflikter för er, så säger jag bara två magiska ord: men ändå.

- Du behövde inte köpa jeans den här veckan.
- Men ändå!

Funkar till allt.

- Hur kunde du köra över min hund?!
 - Men ändå...

Allt.

Onsdag närmar sig med stormsteg. Skola nalkas, och jävlar i mig vad jag inte är redo. Att gå från att vara en hjärnlös slacker till en hänsynslös go-getter sker inte så sömlöst som man skulle vilja, i alla fall om man är jag. På onsdag kommer jag kliva på 302:an, irritera mig på kortläsarens dödspip för att sedan titta ut genom fönstret i 40 minuter. Aktivitet stavas det. Jestaligen vilken fartfylld vardag jag kommer ha nu igen. Yes.

Igår kväll tvingade jag med mig den ofrivillige flickvännen ut på en kvällspromenad i mördarkylan. Kinderna skrek efter nåd bara man steg utanför dörren, men ut skulle vi. Väl ute så försvann alla mina farhågor på en gång. Ja, det var mördarkallt, skulle man lägga sig skulle man nog bli bögrånmördad av kölden. Men samtidigt så blir kvällen så annorlunda när graderna kryper ner under nollstrecket. Man hör allt och ingenting. Total tystnad och ett konstigt vinter-kakafoni. Det finns ingen rolig anledning till att vara ute, så ingen är ute.
Då passar jag på att lyssna på när den becksvarta isen sjunger för mig, hur snön förflyttar sig ljudlöst och hur ljudet av total tystnad fyller upp mitt huvud. Vintern har mer än kyla och djävulskap med sig.
Den har med sig en koncert som bara vi dumma satar som trotsar kylan får höra.
Det tackar jag för.

Sensommarkväll 2008 i 019-land. Tre ungdomar på jakt efter skön musik och goda drinkar. Letar konstigt nog i kön till Klaras. Den har hunnit bli enerverande lång, och personerna i den gör inget för att lindra irritationen. Våra kvinnliga vänner glider förbi med tuttarna i högsta hugg. Jag knyter handen i näven. Lugn Kristofer, du kommer också in någon gång. Ikväll? Ha, dream on buddy. Två kvinnor ställer sig bakom mig, M och M. Jag känner ett illvilligt knackande på min axel.
- Ursäkta, får vi gå före? frågar den på tok för ful(l)a brunetten med den söta kompisen och plutar med läpparna.
M tittar på mig, jag tittar på M, M tittar på M.
- Nej, svarar vi i kör.
- Excooos me, can wi go före you? frågar brunetten på knacklig engelska.
Trion låter bli att svara, vilket leder till att brunetten klämmer sig förbi, och hennes söta kompis bara glider med utan att säga så mycket. Hon är blond, förresten.
- Tank joo! fortfarande brunetten.
- Och du pratar engelska för att? undrar jag befogat.
- Oh, you nåty booj!
- I wouldn't be naughty for you even if you payed me.
- Ha, silly booj!
- Sluta upp med engelskan, du låter fan förstoppad.
- Ajm sory, I caaant understaaand joo.
- You sound fucking constipated.
Brunetten tittar storögt på mig, kön brister ut i spontana fnitter och jag känner en handflata smälla till på kinden. Blondinen tittar förvirrat och försöker fortsatt vara söt.

Jag, M och M tittar på varandra, nickar förstående och vandrar ut från kön. De kanske tror att vi lämnade för smällen, vi tålde inte skammen. Men jag visste, M och M visste, brunetten visste och blondinen försökte förstå. Jag hade vunnit. Segern har aldrig svidit skönare på kinden.
Fuck you, miss Constipated.

Ibland vet jag inte vilket som smärtar mest. Är det att själv ha ont, eller känna smärta för någon annans skull? Jag har inte mer än två händer, och om ni bara visste hur mycket jag vill hjälpa er. Med varje levande cell i mig vill jag kunna driva ur det onda och få allting att vara bra.
Men det funkar inte så, hur mycket jag än vill. Vi är inte mer än människor, och vi har våra begränsingar. Ibland känner jag mig så jävla handikappad. Som att ligga i en koma där man hör allt som händer, men man är oförmögen att göra något. Snälla, släpp ut mig ur kuvösen och låt mig få göra det bra.
Bara den här gången.

För att göra föregående lista lite längre så kan jag även meddela att jag hittade en otroligt bra sida för tidsfördriv.
Visste ni t.ex. att den som dricker kaffe löper 66 % mindre risk att begå självmord? Eller att det inte finns några svartvita kor med vita öron? Om ni, som jag, älskar att vältra er i onödigt vetande så kan ni gnugga era intresse-stånd och tacka mig.

http://www.onodiginformation.se

Tur att man dricker så mycket kaffe, så man inte dör medan man tittar på alla roliga fakta.

Cheers.

Två dagar, snart tre, har hunnit gått på det nya året. Jag måste säga att jag inte är imponerad hittills. För att summera, så är detta listan av saker jag hunnit göra 2009:

1. Städat
2. Tvättat
3. Ätit skräpmat
4. Överlevt årets kallaste promenad.
5. Det var allt.

Punkt fyra var i och för sig en stor seger för mig. Eller så var det en förlust, då det har varit det mest spännande hittills.

Nädu 2009, lite mer måste du visa innan jag väljer dig till favoritår.