kristofer

Kassettband. Långa bilturer. Döende batterier i min Walkman. En sång som blir långsammare och sången allt mörkare. Tristess.

Det var då det. 1995 och framåt hade jag min Walkman som trofast, om än batterislukande och potentiell planetmördare, vapendragre. Jag hade ett helt jävla bibliotek med kassettband, allt från Backstreet Boys till, ja. Allting annat som i princip var samma sak på den tiden, N*SYNC, Boyzone, Westlife, allt som hette något med två ord och innehöll killar som sjöng i löjligt ljus röst. Fina tider!

Nu sitter jag med Spotify uppe och har ingenting i lurarna. All världens musik finns samlad i en gratistjänst, det är bara att välja något och börja lyssna - gratis! Det är bara så fruktansvärt svårt att välja när man inte är bunden vid musiken i fysisk form. Det var så mycket möda kring Walkman och kassettband, så när det väl funkade felfritt så ville man inte riskera något som kunde påverka prestandan. Man bytte inte kassett innan man lyssnat klart, man spolade väldigt sällan och det fanns inget som hette beslutsångest. Det du hade var det du hade.

Hoppas spotify inför "Walkman Edition". Du väljer en artist, sen måste du lyssna på varenda låtjävel tills alla är slut, och först då får du byta artist. Fast då är batterierna slut, och du måste vänta en timme innan det har laddats upp. Om du inte har spotify premium. Då är det fest dygnet runt.

När jag var yngre så fanns knappt mobiltelefonen. Den var otymplig, dyr och alldeles för ny för att vara i allmänt bruk. Istället fick man faktiskt användning för sina två ben man förhoppningsvis blivit född med och med dessa transportera sig från A till B. Minns ni den tiden? Någon kunde utan vidare förvarning knacka på hos dig, med pannan lackad med svett och hjälmen på sned, flåsa fram någonting i stil med "kan vi vara?".
Det var jävligt fina tider, för det blev mycket spontanumgänge som oftast inte bestod av mycket. Det kunde vara en cykeltur, legobygge, fisketur eller bara ligga på gräset och titta på moln. Det viktiga var att man faktiskt bara gick utanför dörren och gick till en annan, utan att ringa eller sms:a eller msn:a. Det blev så svårt att inte hitta på något, för man ville inte heller neka någon som faktiskt stod framför dig.

Förstå om man skulle återinföra hela hej-jag-kommer-oannonserad-kan-vi-umgås-grejen igen. Alla skulle bli osams.
Vi vill inte att våra privatliv ska rubbas av någon oplanerat och oinbjudet. Det finns knappt någonting som heter överraskningsmoment längre, i och med msn och telefoner. Facebook gör det praktiskt taget omöjligt att hemlighålla någonting från någon, din status är vad du gör för tillfället.

Jag ska inte säga att man inte använde teknologi för att umgås på Den Gamla Goda Tiden, för man hade faktiskt tv-spels-/film-/tv-kvällar. Men visst fan var man tvungen att cykla eller, hu, gå dit man skulle vara. Fast själva grejen var att det faktiskt inte gjorde något, för belöningen var så ofantligt mycket större än mödan. Det var ovärderligt att få polaren att börja svära gällt för att man var helt överlägsen på Tekken. Nu behöver man inte ens se varandra för att lira ihop. Vad är vitsen med att vinna om man inte får se en ihålig, uppgiven blick i belöning?

Visst, hade vi haft mobiler på mitten av nittiotalet hade vi använt dem. Men nu fanns det inte, och det gjorde inte livet svårare. Snarare lättare och mer underhållande, varje dag kunde bringa en ny gäst till dörren och nya idéer. Just nu sitter jag och väntar på att någon ska uppdatera sin status på Facebook för att få veta vad folk gör.
Samtidigt står min cykel och samlar damm i garaget.

Jag är en inbiten kaffedrickare. Kanske missbrukare är den rätta termen? Hur som haver så älskar jag det svarta guldet! Har jag ingenting bättre för mig, vilket jag sällan har numer, så kan jag utan vidare dricka sju-åtta koppar på några timmar, och sen tycka att det skulle vara gott med en niotår på kvällen. Jag är noga med vad jag dricker kaffet ur. Aldrig papp, aldrig plast, inte för liten, inte för stor och inte under några som helst omständigheter en mugg utan öra. Varför måste jag ha ett öra på muggen? Så jag kan ignorera att använda det.

Har aldrig funnit mig tillrätta med att ha ett finger genom örat när jag dricker min kärleksdryck. Det ska vara ett gediget grepp och det heta porslinet, helst fem fingrar på samtidigt. Men vad är då vitsen med att ha ett öra? Det ska vara så.
Mycket vi gör är baserat på det faktum att det bara ska göras. Borsta tänderna, det kunde man lika gärna strunta i, men eftersom alla människor tycker det är trevligt med god munhygien, så är det bara att gilla läget och löddra gaddarna. Visst, det finns vissa hälsovinster med att borsta tänderna man inte ska bortse ifrån, men oftast  är det av mer kosmetiskta skäl än hälsofrämjande.

Jag tror vi alla har någon masochist inom oss, vi gör saker svårare för oss än vad vi kanske behöver. Jag kan säkert nämna 50 saker jag hade kunnat göra enklare i mitt liv. Därmed sagt vill jag påpeka att det nödvändigtvis inte betyder att mitt liv hade varit bättre eller sett annorlunda ut, men jag hade definitivt undvikit pinsamheter, sorg, ilska och andra bieffekter av mina val.

Om vi gjorde livet så enkelt som möjligt för oss varje dag, så hade jag nog inte haft mycket att leva för. Halva mitt liv går nog ut på att rätta fel jag gjort, och den andra halvan försöker se till att jag inte trampar i klaveret igen. Men även om saker man gjort den svåra vägen blir fel, betyder det inte att det lätta valet är det rätta.

Vissa saker ska bara vara som dom är. Livet ska vara svårt, det ska vara öra på en mugg, vi ska ha bra andedräkt. Och framför allt så ska vi önska att vi tagit den lätta vägen, när faktum är att vi kanske inte vet att den svåra ger en större belöning än vad man kunnat ana.
Vi måste bara våga bränna våra handflator lite på vägen.