kristofer

När jag var yngre så fanns knappt mobiltelefonen. Den var otymplig, dyr och alldeles för ny för att vara i allmänt bruk. Istället fick man faktiskt användning för sina två ben man förhoppningsvis blivit född med och med dessa transportera sig från A till B. Minns ni den tiden? Någon kunde utan vidare förvarning knacka på hos dig, med pannan lackad med svett och hjälmen på sned, flåsa fram någonting i stil med "kan vi vara?".
Det var jävligt fina tider, för det blev mycket spontanumgänge som oftast inte bestod av mycket. Det kunde vara en cykeltur, legobygge, fisketur eller bara ligga på gräset och titta på moln. Det viktiga var att man faktiskt bara gick utanför dörren och gick till en annan, utan att ringa eller sms:a eller msn:a. Det blev så svårt att inte hitta på något, för man ville inte heller neka någon som faktiskt stod framför dig.

Förstå om man skulle återinföra hela hej-jag-kommer-oannonserad-kan-vi-umgås-grejen igen. Alla skulle bli osams.
Vi vill inte att våra privatliv ska rubbas av någon oplanerat och oinbjudet. Det finns knappt någonting som heter överraskningsmoment längre, i och med msn och telefoner. Facebook gör det praktiskt taget omöjligt att hemlighålla någonting från någon, din status är vad du gör för tillfället.

Jag ska inte säga att man inte använde teknologi för att umgås på Den Gamla Goda Tiden, för man hade faktiskt tv-spels-/film-/tv-kvällar. Men visst fan var man tvungen att cykla eller, hu, gå dit man skulle vara. Fast själva grejen var att det faktiskt inte gjorde något, för belöningen var så ofantligt mycket större än mödan. Det var ovärderligt att få polaren att börja svära gällt för att man var helt överlägsen på Tekken. Nu behöver man inte ens se varandra för att lira ihop. Vad är vitsen med att vinna om man inte får se en ihålig, uppgiven blick i belöning?

Visst, hade vi haft mobiler på mitten av nittiotalet hade vi använt dem. Men nu fanns det inte, och det gjorde inte livet svårare. Snarare lättare och mer underhållande, varje dag kunde bringa en ny gäst till dörren och nya idéer. Just nu sitter jag och väntar på att någon ska uppdatera sin status på Facebook för att få veta vad folk gör.
Samtidigt står min cykel och samlar damm i garaget.