När snön faller
Är vi som slöflingorna? Faller även vi från ovan för att vandra på jorden tills vi en dag till slut tynar bort?
Vi får så många chanser att göra saker rätt, men vi väljer ändå att blunda för möjligheterna, för att sedan klaga på att man aldrig hade chansen att fånga sin kärlek, följa sin dröm, få bra betyg, ja, listan är lång. Fan, hade man gjort allt rätt från början hade man inte suttit här och skrivit. Men ändå sitter jag här, och tamejfan, visst spiller jag min klagosång över skärmen? Antar att det är det enda man kan göra när man inte alltid får som man vill, klaga.
Jag beundrar snöflingorna. De, likt vi, finns på jorden endast en kort stund för att sedan försvinna för alltid, men inte klagar de? Nog för att de inte har någon röst, men visst gör de sig hörda med synen av ett vackert vinterlandskap?
Jag hoppas att jag kan skärpa mig, fånga regnbågen och måla mitt eget paradis. När jag en dag, förhoppningsvis långt fram i tiden, dör vill jag kunna titta tillbaka på mitt liv som om jag beskådade en tavla och säga: "Wow, färgerna är så vackra". Så snälla, gör ett försök med mig, greppa penseln och färglägg världen med mig. Snön bidrar med ett vackert landskap på vintern - jag vill göra resten av livet vackert.
En oundviklig katastrof
Vintern kryper sig närmre och man börjar förstå varför alla tror att det finns isbjörnar i Sverige. Så fort man går ut möts man av iskalla vindar och man förväntar sig att se en eskimå i full färd med att bygga en igloo på Järntorget när man står och fryser fingrarna av sig och väntar på 16. Fruktar redan perioden då det är mörkt när man vaknar, mörkt när man åker till skolan, mörkt när man är i skolan, och för omväxlingens skull så är det mörkt när man åker hem. Man skulle inte kunna se en isbjörn, även om man ville.
Mörker. Ibland kan det vara riktigt mysigt. Lite tända ljus, skön stämningsmusik, en varm filt så har man en toppenkväll. Illa om man sitter själv så bara, då är det bara udda och obehagligt. Men jag gillar faktiskt mörkret, det känns tryggt, på något sjukt och vridet sätt. Jag gillar känslan av att inte kunna se allting omkring mig. Vare sig det är kläder som ligger på golvet, en obäddad säng eller den oroväckande läxhögen som med en läskig röst ber mig att öppna böckerna.
Det jag uppskattar mest med den nedsatta mörkersynen är att jag inte behöver leta efter fel. I ljuset ser man alla repor man har i sin vardag. Stress, relationer, måsten och saker man borde göra. Det är skola hit, problem dit. På något sätt har alla dessa saker en märklig förmåga att hopa sig på vintern, och detta i samband med kylan gör att man vill ta glöggkastrullen och slå sig själv sanslös med. Men nej, julen är visserligen röd, men forsande blod från en idiots panna är inget att hänga i granen. Det är bara att bestiga helveteshästen och rida ut stormen, ljuset finns som sagt i mörkret.
Hej mitt vinterland klingar snart bekant, julklockor klämtar milt och snön faller mjukt utanför fönstret. Kalle Anka rullar på skärmen och innan man vet ordet sittar man där igen, med paketpapper på golvet, ett paket strumpor i handen med ett inövat leende på läpparna. Rutiner som sagt, julen är den största av alla. Fantastiskt tycker vissa, katastrof säger andra. Själv är jag lite kluven. På ena sidan har vi en underbar familjekväll med roliga samtal, god mat, paketutdelning och allmänt mys. Å andra sidan så har vi julköer, vassa armbågar och ett och annat halk på förrädiska isiga trottoarer. Jag säger att jag ser fram emot en fantastisk katastrof.
