Kulturnatten
Kände mig lite melankolisk och höstfärgad, men det är inget farligt, jag är ju en glad pojk! Men ibland så flödar inspirationen, och man får till något litet alster, så här är kvällens bidrag. Mina damer och herrar, Kristofer "Thaian" Fromholt ger er:
Stadens Sanningar
Stadens färger rinner sakta ur, och minnen släpper sällan fäste.
Sorgen tvättas bort i en stadig skur, och vi nostalgiker hittar vårt näste.
Nattens facklor brinner igen, livet är återställt.
Inatt ligger jag i min egen säng, men morgondagen är avbeställd.
Kvarterets skuggor är fortfarande mina, fotspåren förföljer mig.
Händerna jag känner i mörkret är fortsatt dina, minnena leder till dig.
Livet jag tagit gav jag bort, aldrig mer samma rutin.
Smärtan är av samma sort, inatt slipper vi idiotin.
I hörnet av cirkeln sitter jag kvar, du tittar så konstigt på mig.
Sist kallade du mig underbar, har fasaden ändrat sig?
Jag har bara mig själv att skylla, ingen bra ursäkt.
Har bara en bägare att fylla, men den har redan läckt.
Samvetet har sin röst, ångest en annan.
Sällan en stadig tröst, facklan förlorade flamman.
Panikkänslor i rummet, tapeten ändrar färg.
Sanningen och slaget är vunnet, med lögnen i min benmärg.
Stadens färger rinner sakta ur, och minnen släpper sällan fäste.
Sorgen tvättas bort i en stadig skur, och vi nostalgiker hittar vårt näste.
Nattens facklor brinner igen, livet är återställt.
Inatt ligger jag i min egen säng, men morgondagen är avbeställd.
Kvarterets skuggor är fortfarande mina, fotspåren förföljer mig.
Händerna jag känner i mörkret är fortsatt dina, minnena leder till dig.
Livet jag tagit gav jag bort, aldrig mer samma rutin.
Smärtan är av samma sort, inatt slipper vi idiotin.
I hörnet av cirkeln sitter jag kvar, du tittar så konstigt på mig.
Sist kallade du mig underbar, har fasaden ändrat sig?
Jag har bara mig själv att skylla, ingen bra ursäkt.
Har bara en bägare att fylla, men den har redan läckt.
Samvetet har sin röst, ångest en annan.
Sällan en stadig tröst, facklan förlorade flamman.
Panikkänslor i rummet, tapeten ändrar färg.
Sanningen och slaget är vunnet, med lögnen i min benmärg.
Ingen är rädder för vargen här...
Rädsla. Alla vi får panikkänslor och ångestattacker av något särskilt som skrämmer slag på oss. Det kan vara höga höjder, det kan vara spindlar, fan, det kan till och med vara gurkor. Alla har minst en gång tyckt att de stått på dödens brant och nästan besudlat byxorna av rädsla. Man kan känna hur fruktan pulserar genom hela kroppen, topp till tå. Man känner lukten av sin egen rädsla. Man känner sig ynklig och patetisk. Man känner sig mänsklig.
Fruktan håller oss vid liv, det är en naturlig reaktion vi har i kroppen. Ändå känner jag mig väldigt samlad och lugn så fort jag kliver ut ur huset, trots att faran lurar runt varje hörn. Solen kan ge mig hudcancer, lightdrycker kan fräta sönder mina tänder, chips kan ge mig mer cancer. Dessa är saker vi får höra i media som eventuellt, möjligtvis, under rätt omständigheter kanske skulle kunna skada oss. Fan, man skulle kunna tro att grannens hund skulle kunna ge mig cancer. Möjligtvis, kanske. Alla dessa om och men gör ju att man inte riktigt vet vad som är skadligt eller inte, men jag vet en sak som alltid har, och kommer att skada oss - människan.
Evolutionen har pågått i miljontals år, och världen utvecklas ständigt. Allting ska bli snabbare, mindre, och bättre. Man ska kunna göra någon form av ekonomisk vinning av allt. Synd att vi människor inte hoppade på evolutionståget. Vi står fortfarande på perrongen vid Primitivköping och undrar när nästa lass med vett och förnuft kommer. Sorry mannen, det tåget stannar inte här.
Vi fungerar i princip likadant som vi gjorde för tusentals år sen. Jaga föda, försvara sitt revir, och föröka sig. Enda skillnaden är att vi kan gå till ICA istället, vi betalar skatt för att inte bli av med vårt kära boende och vi våldtar istället för att älska. Civiliserat samhälle var det ja. Tror faktiskt att jag skippar denna hållplats.
Vi slog varandra med träklubbor för tusentals år sedan. Vi gör det än idag, fast med skjutvapen, glåpord och hat. Vilket som är bättre? Jag vet inte. Det enda jag vet är att hjärnan har två sätt att hantera hotfulla situationer: fly eller fäkta. Benen känns sega, och ögonen svider. Jag har sprungit och blundat i 17 år. Imorgon ska jag prova något nytt. Fly eller fäkta var frågan. Jag väljer inget av dem. Jag tänker varken fly eller fäktas mot verkligheten. Hur gör du?
Fruktan håller oss vid liv, det är en naturlig reaktion vi har i kroppen. Ändå känner jag mig väldigt samlad och lugn så fort jag kliver ut ur huset, trots att faran lurar runt varje hörn. Solen kan ge mig hudcancer, lightdrycker kan fräta sönder mina tänder, chips kan ge mig mer cancer. Dessa är saker vi får höra i media som eventuellt, möjligtvis, under rätt omständigheter kanske skulle kunna skada oss. Fan, man skulle kunna tro att grannens hund skulle kunna ge mig cancer. Möjligtvis, kanske. Alla dessa om och men gör ju att man inte riktigt vet vad som är skadligt eller inte, men jag vet en sak som alltid har, och kommer att skada oss - människan.
Evolutionen har pågått i miljontals år, och världen utvecklas ständigt. Allting ska bli snabbare, mindre, och bättre. Man ska kunna göra någon form av ekonomisk vinning av allt. Synd att vi människor inte hoppade på evolutionståget. Vi står fortfarande på perrongen vid Primitivköping och undrar när nästa lass med vett och förnuft kommer. Sorry mannen, det tåget stannar inte här.
Vi fungerar i princip likadant som vi gjorde för tusentals år sen. Jaga föda, försvara sitt revir, och föröka sig. Enda skillnaden är att vi kan gå till ICA istället, vi betalar skatt för att inte bli av med vårt kära boende och vi våldtar istället för att älska. Civiliserat samhälle var det ja. Tror faktiskt att jag skippar denna hållplats.
Vi slog varandra med träklubbor för tusentals år sedan. Vi gör det än idag, fast med skjutvapen, glåpord och hat. Vilket som är bättre? Jag vet inte. Det enda jag vet är att hjärnan har två sätt att hantera hotfulla situationer: fly eller fäkta. Benen känns sega, och ögonen svider. Jag har sprungit och blundat i 17 år. Imorgon ska jag prova något nytt. Fly eller fäkta var frågan. Jag väljer inget av dem. Jag tänker varken fly eller fäktas mot verkligheten. Hur gör du?
