Frustration
Frustration har blivit en allt vanligare känsla. Det smyger sig på undan för undan, för att slutligen svämma över och bilda en syndaflod. Det är frustrerande att gå upp på morgonen, klä på sig och åka buss i en timme. Det är frustrerande att upprepa proceduren på eftermiddagen, och följa samma schema året ut. Det är frustrerande att skolan inte är stimulerande nog för att intressera mig, och att jag ändå måste rätta mig i ledet för att följa jantelagen. Det är frustrerande att man måste bevisa sitt människorvärde i form av betyg för att komma in på en eftergymnasial utbilding. Det är frustrerande att staden jag lever i lider av ett virus som lamslår all form av utvecklingsvilja och bejakar dekadens. Det är frustrerande att det alltid varit så, och att vi är för kuvade för att inse att vi sakta men säkert leder oss själva till vår livsglädjes begravning.
Det räcker att gå på en gata av kullersten en gång för att konstatera att, japp, det är kullersten. Samma sak gäller att leva i vardag, det är bara kul den första dagen. Det är väl knappt roligt då, som bäst underhållande. Kanske.
Vi väljer samma spår om och om igen, tills vi kan texten utantill. Det är dags att ladda ner en ny skiva och börja nynna på en klatschig refräng som inspirerar oss att fortsätta dra in några andetag till. Synd att lagliga nedladdningar kostar 10 kr per låt.
För att vara ett så rikt land, så lever vi fruktansvärt fattigt.
Det räcker att gå på en gata av kullersten en gång för att konstatera att, japp, det är kullersten. Samma sak gäller att leva i vardag, det är bara kul den första dagen. Det är väl knappt roligt då, som bäst underhållande. Kanske.
Vi väljer samma spår om och om igen, tills vi kan texten utantill. Det är dags att ladda ner en ny skiva och börja nynna på en klatschig refräng som inspirerar oss att fortsätta dra in några andetag till. Synd att lagliga nedladdningar kostar 10 kr per låt.
För att vara ett så rikt land, så lever vi fruktansvärt fattigt.
Utan att låta bitter...
Än en gång slås jag med häpnad över att vi lever i ett så könssegregerat samhälle. Det är sådana banala saker som att inte kunna stå i kö på korrekt sätt.
Här i Sverige lever vi i den alldeles utomordentliga tron på att alla står på sin tillgivna plats i en kö: alltså står man längst bak, så är man längst bak tills någon annan ställer sig bakom, och så vidare. Systemet brukar vara ofelbart, då vi i Sverige aldrig skulle komma på den hutlösa tanken att tränga sig före, vad ska folk tro?
Jag ska berätta hur det fungerar för er ickeköande. Om du är som jag, en ung man i början av sitt vuxna liv och försöker klämma dig före i en lång krogkö, så får hamnar du nog längst bak resten av kvällen, i alla evighet. Men, om du som ung kvinna i samma ålder försöker, så får du tonårskåta blickar över dina bröst och ett lustfyllt leende som betyder: "Javisst, kläm dig före, du har ju större tuttar än min flickvän! Om jag bjuder på inträdet, får jag ditt nummer då?" Efter några fnissningar och viftningar med förlängda ögonfransar så har man helt plötsligt trumfat kösystemet, bara för att man har två X-kromosomer.
Eftersom det huvudsakligen funkar bäst på killar med bröst, så borde jag kunna komma före i kön när det är tjejdominerat? Om jag tar på mig skrevlösa byxor och viftar med mandomen framför damerna så borde det alltså betyda att jag får telefonnummer skrivna på sagda lem och gratis inträde? Tjena.
Det hade slutat med sterilitet, våldtäktsanmälningar och löpsedlar i stil med "Ofredande i krogkö" och landsflykt.
Är det verkligen att män verkligen är så förökningsstinna att vi låter oss charmas av en tight överdel? Är det kanske kvinnorna som har kuvat oss genom att låta oss tro att vi verkligen har någon chans att dra av tygdelar genom att låta dem gå före i kön? Eller är det bara så att kösystemet är så felkonstruerat och XX-vridet att vi lika gärna kan spendera hela livet längst bak i kön, för när vi väl kommer till dörren så har tuttarna ändå alltid företräde. Fast det är fullt.
Här i Sverige lever vi i den alldeles utomordentliga tron på att alla står på sin tillgivna plats i en kö: alltså står man längst bak, så är man längst bak tills någon annan ställer sig bakom, och så vidare. Systemet brukar vara ofelbart, då vi i Sverige aldrig skulle komma på den hutlösa tanken att tränga sig före, vad ska folk tro?
Jag ska berätta hur det fungerar för er ickeköande. Om du är som jag, en ung man i början av sitt vuxna liv och försöker klämma dig före i en lång krogkö, så får hamnar du nog längst bak resten av kvällen, i alla evighet. Men, om du som ung kvinna i samma ålder försöker, så får du tonårskåta blickar över dina bröst och ett lustfyllt leende som betyder: "Javisst, kläm dig före, du har ju större tuttar än min flickvän! Om jag bjuder på inträdet, får jag ditt nummer då?" Efter några fnissningar och viftningar med förlängda ögonfransar så har man helt plötsligt trumfat kösystemet, bara för att man har två X-kromosomer.
Eftersom det huvudsakligen funkar bäst på killar med bröst, så borde jag kunna komma före i kön när det är tjejdominerat? Om jag tar på mig skrevlösa byxor och viftar med mandomen framför damerna så borde det alltså betyda att jag får telefonnummer skrivna på sagda lem och gratis inträde? Tjena.
Det hade slutat med sterilitet, våldtäktsanmälningar och löpsedlar i stil med "Ofredande i krogkö" och landsflykt.
Är det verkligen att män verkligen är så förökningsstinna att vi låter oss charmas av en tight överdel? Är det kanske kvinnorna som har kuvat oss genom att låta oss tro att vi verkligen har någon chans att dra av tygdelar genom att låta dem gå före i kön? Eller är det bara så att kösystemet är så felkonstruerat och XX-vridet att vi lika gärna kan spendera hela livet längst bak i kön, för när vi väl kommer till dörren så har tuttarna ändå alltid företräde. Fast det är fullt.
Tv & Me
Det hade varit så underbart att leva som i en tv-serie. Förmodligen så skulle man leva på någon kust i ett stort land västerut, ha gränslösa vita stränder och lika många fagra damer att vila ögonen på. Mina problem skulle vara att min onda tvillingbror, som av någon obskyr anledning varit död i tre år, kommer tillbaka och får till det med min livspartner, alternativt att ölen tar slut på strandfesten. Jag har vänner som antingen är extremt rika, duktiga på sport, nördiga - eller en blandning av allt. Förstå vad skönt att ha ett manus att föja hela livet ut och aldrig behöva improvisera känslorna när pappa dör.
Man kanske skulle göra en spin-off på kända tv-serier och göra dem lite mer samhällsvänliga. "So you think you can lösa studielån utan att jobba trippelskift på kända hamburgerkedjor" skulle nog vara en stor hit, eller kanske "Vem kan slå Reinfeldt & Björklund?" ligger bättre till hands. Man har nog lättare att relatera till någon som vänder flottiga köttskivor än en fotsnabb dansare?
Livet ser alltid så himla enkelt ut på TV, för enkelt stundtals. Efter ett slutgiltigt svar så kanske man är miljonen rikare, utan att nödvändigtvis ha vetat svaret. På något sätt känns nog graven mer som en sista viloplats när man faktiskt har något att vara trött efter. Men eftersom ingen skulle delta i "Vem vill bli miljömedveten?" så får vi väl nöja oss med att sola oss i glammiga lyxliv på skärmen.
Man kanske skulle göra en spin-off på kända tv-serier och göra dem lite mer samhällsvänliga. "So you think you can lösa studielån utan att jobba trippelskift på kända hamburgerkedjor" skulle nog vara en stor hit, eller kanske "Vem kan slå Reinfeldt & Björklund?" ligger bättre till hands. Man har nog lättare att relatera till någon som vänder flottiga köttskivor än en fotsnabb dansare?
Livet ser alltid så himla enkelt ut på TV, för enkelt stundtals. Efter ett slutgiltigt svar så kanske man är miljonen rikare, utan att nödvändigtvis ha vetat svaret. På något sätt känns nog graven mer som en sista viloplats när man faktiskt har något att vara trött efter. Men eftersom ingen skulle delta i "Vem vill bli miljömedveten?" så får vi väl nöja oss med att sola oss i glammiga lyxliv på skärmen.
