kristofer

Man vet att julen är över när skinkan och rödbetssalladen är slut. Helt plötsligt är jag sugen på att snabbspola resten av vintern som en dålig porrfilm. Det verkade intressant i början, men när korven kom fram så var det inte så kul längre.

Ibland måste man lida genom många härdsmältor i livet innan man verkligen inser vad som betyder något.
Man måste blöda, gråta, skrika, slåss, vrida sig i krämpor och önska sig död tusen gånger om.
Och denna process kallar vi mellandagsrea. Om någon betvivlar det svenska folkets fighting spirit så är det bara att kasta in det sista paret nedsatta Acne-jeans i en hop mellandagsshoppare så ska ni se på blodbad. Det är som vilda djur i Afrika, fast mer brutalt.

Livet gör ont ibland om man inte är försiktig. Så för guds skull, lägg er i fosterställning när ni hör orden "Rea" och "sista paret" i samma mening.
För er hälsas skull.

Julafton 1998. Vi var som vanligt, på den tiden, inte hemma i Svedala för julhelgen, utan vi spenderade den i Dubai, innan det verkligen blev Dubai med världen. Åtta år gammal trånade jag mig sjuk efter en radiostyrd bil som gjorde ruskiga 15 km/h, en riktig fartdemon. Dagarna innan julafton var jag knappt någon, helt okontaktbar för omvärlden. Jag tänkte bara på det strömlinjeformade chassit, eldflammorna som kopulerade med den blå lacken.
Sen kom Dagen. Jag fick den, och körde den, och inte så mycket mer.

Julafton 2008. Vi är som vanligt, under den här tiden, hemma i Svedala för julhelgen. Arton år gammal kände jag mig sjuk för att jag inte trånade efter något. Dagarna innan julafton var jag knappt någon, helt okontaktbar för omvärlden. Jag tänkte bara på att jag troligtvis inte skulle få någon julklapp, för jag hade helt enkelt inte önskat mig någon.
Sen kom Dagen. Jag satt tillsammans med familjen, salongsberusad på julöl och snaps med senap i mungipan. Jag fick höra om gubben Reuter i Ludvika för femtioelfte gången. Men vad gjorde det?
Jag smuttade på den mörka ölen och tänkte för mig själv: Det här är min radiostyrda bil.

Jag är en rockstjärna som överglänser Jimi Hendrix.
Eller vänta, jag vill vara en massmördare på rymmen från bängen!
Nej, nu vet jag, jag vill ösa in mål i Barcelona och håva in feta dollars. Det är inte alltid önsketänkande. Det finns alltid någon att vända sig till för att få dessa önskningar bli sanna.
Ni vet vem jag menar, han där uppe.

Tack så mycket, Bill Gates och Microsoft för Xbox 360.

Sprit, svett, dans, tuggummiblondiner och dito trånande pojkar. Yra, vomering, skrik och glåpord.
Jag vet inget bättre sätt att spendera annandagen på, men det spelar ingen roll, det är bara en annan dag. Samma julrester som dagen innan, men dan efter dan efter dopparedan.

God fortsättning.

Och nu har musiken på itunes tystat helt till förmån för andetagen från sängen och motorljuden från en stackars 740 som är ute och snurrar. Det är en absurd kontrast, något så mjukt här inne och något så hårt där ute. Men båda är grymt lättande för sinnet, för man vet att man faktiskt inte är den enda som finns i vintermörkret.

Jag skulle kunna spela in en låt ikväll. "S andas, ackompanjerat av slirande 740".
Och nej, den skulle inte vara till salu. Den refrängen ska bara jag veta hur den låter.

Här har inte skrivits på ett tag. Medvetet eller omedvetet kan jag inte svara på, men det är definitivt en produkt av min välutvecklade lathet. Det är inte att jag inte velat skriva, jag vill alltid knåpa ner några intressanta cyberkråkor på cyberpapper. Jag har inte heller slutat tänka, tvärtom så tänker jag nog mer än vad jag någonsin gjort. Det är en svår sållningsprocess som oftast leder till att hundra idéer blir ett negativt antal. Vem skriver jag för? Och vad fan vill den/de jag skriver för läsa om? Jag skulle kunna berätta om dagens outfit som gick i grått, med mönsterbrytande svart och ett par skor som är så chic att Sofie Fahrman skulle få kåtslag och sära på sina läderbeklädda ben så fort att hon tappar sina nya pumps. 

Fat chance.

S ligger i sängen och mest av allt vill jag krypa ner bredvid och känna värmen. Efter fyra månader utan varandra tycker man att man borde finna sig i ett konstant horisontellt läge, men juldagsnatten är för tung med rastlöshet för att kunna njuta av det. Tar igen det imorrn, hoppas jag.
Hon är bra, S. Hon förstår mig, hon vet vad jag behöver innan jag ber om något. Det är en konstig känsla, att veta att någon vet. Allt. Hon är bra.

Jag tror jag bloggar för mig själv. För att skriva ner mina tankar som jag hoppas berör andra. Jag tror skriver för mig själv, för andra. Man har bara hunnit bli 18 år, och ingen kan svara på alla mina frågor. Men ibland behöver man inga svar heller. Ibland räcker det med att få ställa frågan, bara för att få ur sig den. Kommer min katt att dö inatt? Ingen vet. Men frågan är ställd och kanske känns det bättre att inte veta, och då är ett svar det sista jag behöver.