Levnad
Döden är någonting som lever i oss alla. Vi har en klocka som tickar fram mot det oundvikliga, och sekunderna fortlöper olika fort för alla människor, men vi ska alla en gång åter varda till jorden när klockan klämtar för sista gången.
När jag var liten så var jag rädd för döden, vilket var rätt ironiskt eftersom jag knappt påbörjat mitt liv. Då handlade rädslan om triviala saker, som att inte få leka med mina bilar mer, eller cykla på min blå Monark. Ju äldre man blev, desto tyngre blev anledningarna till sömnlösa nätter med lampan tänd. Rädslan att förlora mamma eller pappa, att inte få växa upp och skörda vuxenlivets frukter. Farmor och farfar dog, pappa var ledsen, mormor dog, mamma var ledsen, jag var ledsen för att dom var ledsna och för att jag inte förstod varför man var tvungen att sluta leva.
En dag slutade jag plötsligt att fundera på döden. Jag visste, och vet fortfarande inte varför man var tvungen att dö, men jag kände inte längre något behov att veta. Jag blev femton och finnig och hade mycket större bekymmer än vad som skulle hända om vad som kändes hundra år. Sexton kom, fortfarande en axelryckning åt döden samtidigt som tjejerna blev mer och mer intressanta. Sjutton och en väldigt bra period i livet sköt efterlivet långt åt helvete. Arton och man blev enligt åldersgränser vuxen och man var odödlig.
Jag är i skrivande stund nitton och tänker fortfarande inte alltför mycket på döden. Ibland kan jag makabert nog leka med tanken att om jag skulle dö, vad skulle jag vilja ha för musik på min begravning, vilka skulle komma, vem skulle bry sig?
Ibland känns det som att man tävlar mot döden, men det är ett rätt dött lopp. Den stora tanken jag har när jag ser 80-årsloppet mot Liemannen i huvudet är att om jag ändå kommer att förlora kan jag ge honom en bra match. Ta så många om- och turistvägar på väg mot målkistan så att när man väl är åter vardad i jord, så har svetten inte hunnit sluta rinna än.
När jag var liten så var jag rädd för döden, vilket var rätt ironiskt eftersom jag knappt påbörjat mitt liv. Då handlade rädslan om triviala saker, som att inte få leka med mina bilar mer, eller cykla på min blå Monark. Ju äldre man blev, desto tyngre blev anledningarna till sömnlösa nätter med lampan tänd. Rädslan att förlora mamma eller pappa, att inte få växa upp och skörda vuxenlivets frukter. Farmor och farfar dog, pappa var ledsen, mormor dog, mamma var ledsen, jag var ledsen för att dom var ledsna och för att jag inte förstod varför man var tvungen att sluta leva.
En dag slutade jag plötsligt att fundera på döden. Jag visste, och vet fortfarande inte varför man var tvungen att dö, men jag kände inte längre något behov att veta. Jag blev femton och finnig och hade mycket större bekymmer än vad som skulle hända om vad som kändes hundra år. Sexton kom, fortfarande en axelryckning åt döden samtidigt som tjejerna blev mer och mer intressanta. Sjutton och en väldigt bra period i livet sköt efterlivet långt åt helvete. Arton och man blev enligt åldersgränser vuxen och man var odödlig.
Jag är i skrivande stund nitton och tänker fortfarande inte alltför mycket på döden. Ibland kan jag makabert nog leka med tanken att om jag skulle dö, vad skulle jag vilja ha för musik på min begravning, vilka skulle komma, vem skulle bry sig?
Ibland känns det som att man tävlar mot döden, men det är ett rätt dött lopp. Den stora tanken jag har när jag ser 80-årsloppet mot Liemannen i huvudet är att om jag ändå kommer att förlora kan jag ge honom en bra match. Ta så många om- och turistvägar på väg mot målkistan så att när man väl är åter vardad i jord, så har svetten inte hunnit sluta rinna än.
