kristofer

Barnuppfostran. Skräckinjagande tanke som får alla personer, gammal som ung att både minnas och ha bävan inför. Mardrömmar har sin grund i terror, skräck, våld, blod, gråt - allt en bebis tillför. Sen finns det glada stunder, men dem minns man inte förens mången år efter födelsen. Mången år. Oftast uppskattar man bajstorkande stunderna när man själv sitter där, i vuxenblöja. Servicen och närheten, wunderbar.

Men för att komma till sak så har jag slutat jag oroa mig för terrorbarn på offentliga platser. På bussen hem en eftermiddag i höstas klev en mamma och två barn på, och alla på bussen stelnade till. Lite Darth Vader-effekt, fast utan bakgrundsmusiken. Fast den skulle vi inom en snar framtid få uppleva. Barngråt.
Det formligen skär i öronen, örgångsmord. Helt plötsligt blir alla lediga platser extremt upptagna av väskor, påsar, böcker och även mobiltelefoner som nu blev medpassagerare. Har man haft oturen att somna hållplatserna innan barnen klev på, så vaknar man nog bredvid ett snorigt ansikte som säger "are you talkin' to me" och bara väntar på en anledning till att börja gråta.

Efter 40 minuter av gråt och skrik närmade vi oss en hållplats där det är vanligt att gå av. Även denna gång klev många av, men flera trängde sig säkert flera hållplatser tidigare än vad de borde, och vem kunden klandra dem? Orden som modern tog i mun kommer jag aldrig att glömma.

- Ser ni, alla klev av för att ni grät så mycket.
Total tystnad, förutom ljudet av lättnad och beundran från oss plågade.

I en mening hade mamman överlistat alla barnuppfostransböcker som kräver tålamod. Tiden väntar på ingen, tänke hon och hon väntade inte på den heller.