kristofer

Igår kväll tvingade jag med mig den ofrivillige flickvännen ut på en kvällspromenad i mördarkylan. Kinderna skrek efter nåd bara man steg utanför dörren, men ut skulle vi. Väl ute så försvann alla mina farhågor på en gång. Ja, det var mördarkallt, skulle man lägga sig skulle man nog bli bögrånmördad av kölden. Men samtidigt så blir kvällen så annorlunda när graderna kryper ner under nollstrecket. Man hör allt och ingenting. Total tystnad och ett konstigt vinter-kakafoni. Det finns ingen rolig anledning till att vara ute, så ingen är ute.
Då passar jag på att lyssna på när den becksvarta isen sjunger för mig, hur snön förflyttar sig ljudlöst och hur ljudet av total tystnad fyller upp mitt huvud. Vintern har mer än kyla och djävulskap med sig.
Den har med sig en koncert som bara vi dumma satar som trotsar kylan får höra.
Det tackar jag för.