kristofer

Frustration har blivit en allt vanligare känsla. Det smyger sig på undan för undan, för att slutligen svämma över och bilda en syndaflod. Det är frustrerande att gå upp på morgonen, klä på sig och åka buss i en timme. Det är frustrerande att upprepa proceduren på eftermiddagen, och följa samma schema året ut. Det är frustrerande att skolan inte är stimulerande nog för att intressera mig, och att jag ändå måste rätta mig i ledet för att följa jantelagen. Det är frustrerande att man måste bevisa sitt människorvärde i form av betyg för att komma in på en eftergymnasial utbilding. Det är frustrerande att staden jag lever i lider av ett virus som lamslår all form av utvecklingsvilja och bejakar dekadens. Det är frustrerande att det alltid varit så, och att vi är för kuvade för att inse att vi sakta men säkert leder oss själva till vår livsglädjes begravning.
 
Det räcker att gå på en gata av kullersten en gång för att konstatera att, japp, det är kullersten. Samma sak gäller att leva i vardag, det är bara kul den första dagen. Det är väl knappt roligt då, som bäst underhållande. Kanske.
Vi väljer samma spår om och om igen, tills vi kan texten utantill. Det är dags att ladda ner en ny skiva och börja nynna på en klatschig refräng som inspirerar oss att fortsätta dra in några andetag till. Synd att lagliga nedladdningar kostar 10 kr per låt.
 
För att vara ett så rikt land, så lever vi fruktansvärt fattigt.