kristofer

Stress är någonting alla är bekanta med. Redan på dagis var man stressad till att vara snabbast till kuddis, annars skulle man vara tvungen att klättra i dom djävulska ribbstolarna hela dagen lång. Vi tar med oss pressen genom hela livet och man undrar varför vi gör så stor grej av det hela. Har det funnits där sedan barnsben så borde vi vid det här laget vara vana vid situationerna och sluta klaga över det: man kan bara säga att man har det stressigt på jobbet ett antal gånger innan man intalat sig själv att det verkligen är så, dygnet runt, fast det inte alls är det. Man gillar bara att haka på jobbdiskussioner med vännerna och låter sig själv ryckas med i alla andras klagovisor. Säger den ena att hans chef är en jubelidiot så har alla det. Det verkar som om att alla företag i hela världen är helvetet på jorden, om man ska lita på allas utsagor om sina överordnade.
 
Att bearbeta stress borde vara lika naturligt för oss som det är för björnar att gå i ide. Man har mer tid än vad man tror, och egentligen, faller världen samman om du inte hinner ringa till Montenegro just nu för att du ska på lunchdejt?
Vad är värst egentligen: att gå livet ut och klaga på stress, eller gå livet ut okysst?