kristofer

Om tio år så är världen inte densamma. Vi kanske inte längre arbetar manuellt, vi kanske inte går till jobbet alls. Blondinbella kanske har blivit världspresident och vi alla läser om hennes liv istället för nyheterna. Kanske har mat blivit så passé att vi alla lider av anorexia och inte bryr oss ett skit om att vi tynar bort långsamt för att slutligen brytas på mitten av en kall nordanvind.

Finanskrisen oroar alldeles för mycket folk för att det ska vara hälsosamt och jag känner mig som ett fån som inte förstår mig på kurvorna och deras inverkan på våra liv här i Sverige. Allt jag vet är att om kurvorna pekar nedåt, så gör vi det med, och då vet jag redan för mycket.
Jag orkar inte bry mig om hur marknadens fall leder till människans undergång, ska vi dö så vill jag få reda på det av Döden himself. Han ska knacka på min dörr personligen med baksidan av sin lie och fråga lite försynt om jag vet att det är dags för mänskligheten att gå under på grund av vår girighet.

Spekulationer om vår framtid är endast spekulationer. Vi målar upp utopier och dystopier om vartannat, men för var framtid som spås så blir kommande år allt mer suddiga. Om tio år så kanske framtiden inte ens existerar, vi kanske dör redan imorgon. Med bristande vetskap om morgondagen strävar vi efter i övermorgon, bara för att se om vi överlever så länge. Om tio år är världen inte densamma, men jag är nyfiken på vad som väntar om elva år, så jag orkar inte spekulera om kommanda årtionde.