kristofer

När solen pustar ut i horisonten och träden tornar upp sig som jättelika skuggor i natten funderar man på hur liten och ensam man egentligen är. På sex miljarder människor är jag den som andas luften i mina lungor och känner hjärtat slå i bröstet. Inte han, inte hon, inte du. När allt kommer omkring är jag helt solo. "Vi"-faktorn blir singular och i slutänden är det alltid jag som bestämmer över mitt öde. På gott och ont.

Aderton år efter begynnelsen så har undertecknad troligtvis träffat och tagit till hjärtat, kommit ihåg, glömt, älskat, hatat och saknat hundratals människor. Varenda en har en egen historia som man aldrig någonsin kommer att återuppleva med någon. Det är unikt, vackert och sorgligt på samma gång. Sorgligt på det viset att, hur Livets flod än må flyta, så kommer personerna alltid försvinna. Inte nödvändigtvis för att man vill det, utan för att det är så det ska vara. Du må ha miljontals personer i tankarna, men du kommer alltid att vandra vägen själv.

Det är Livets sätt att säga "Grabben, du är lämnad åt ditt öde, och ärligt talat tror jag inte att du klarar, men bevisa gärna att jag har fel". Gladeligen. Jag gör det varje dag. Steg för steg stapplar jag mot nya hinder som jag själv ska klara med blod, svett och tårar. Det är en kamp mot tiden och en kamp mot mig själv. Det låter förjävligt, men jag glömmer aldrig det faktum att, även om det är ett ensamt lopp så har jag alltid mina älskade längs sidlinjen och hejar mig fram, ända tills jag stupar. Och när jag väl gör det ska jag dö ensam, med ett leende på läpparna, då jag vet att även jag har lämnat ett intryck på andra människor som de aldrig kommer att kunna ersätta med någon annan. Helt ensam gjorde jag det.

Bevisa för Livet att du är stark nog att vara ensam, bevisa för dig själv att du är stark nog att älska dig själv. Bevisa framförallt för andra att det är Ditt liv, och att ingen kan leva det som du.

Trevlig sommar