kristofer

Här har inte skrivits på ett tag. Medvetet eller omedvetet kan jag inte svara på, men det är definitivt en produkt av min välutvecklade lathet. Det är inte att jag inte velat skriva, jag vill alltid knåpa ner några intressanta cyberkråkor på cyberpapper. Jag har inte heller slutat tänka, tvärtom så tänker jag nog mer än vad jag någonsin gjort. Det är en svår sållningsprocess som oftast leder till att hundra idéer blir ett negativt antal. Vem skriver jag för? Och vad fan vill den/de jag skriver för läsa om? Jag skulle kunna berätta om dagens outfit som gick i grått, med mönsterbrytande svart och ett par skor som är så chic att Sofie Fahrman skulle få kåtslag och sära på sina läderbeklädda ben så fort att hon tappar sina nya pumps. 

Fat chance.

S ligger i sängen och mest av allt vill jag krypa ner bredvid och känna värmen. Efter fyra månader utan varandra tycker man att man borde finna sig i ett konstant horisontellt läge, men juldagsnatten är för tung med rastlöshet för att kunna njuta av det. Tar igen det imorrn, hoppas jag.
Hon är bra, S. Hon förstår mig, hon vet vad jag behöver innan jag ber om något. Det är en konstig känsla, att veta att någon vet. Allt. Hon är bra.

Jag tror jag bloggar för mig själv. För att skriva ner mina tankar som jag hoppas berör andra. Jag tror skriver för mig själv, för andra. Man har bara hunnit bli 18 år, och ingen kan svara på alla mina frågor. Men ibland behöver man inga svar heller. Ibland räcker det med att få ställa frågan, bara för att få ur sig den. Kommer min katt att dö inatt? Ingen vet. Men frågan är ställd och kanske känns det bättre att inte veta, och då är ett svar det sista jag behöver.