kristofer

Julafton 1998. Vi var som vanligt, på den tiden, inte hemma i Svedala för julhelgen, utan vi spenderade den i Dubai, innan det verkligen blev Dubai med världen. Åtta år gammal trånade jag mig sjuk efter en radiostyrd bil som gjorde ruskiga 15 km/h, en riktig fartdemon. Dagarna innan julafton var jag knappt någon, helt okontaktbar för omvärlden. Jag tänkte bara på det strömlinjeformade chassit, eldflammorna som kopulerade med den blå lacken.
Sen kom Dagen. Jag fick den, och körde den, och inte så mycket mer.

Julafton 2008. Vi är som vanligt, under den här tiden, hemma i Svedala för julhelgen. Arton år gammal kände jag mig sjuk för att jag inte trånade efter något. Dagarna innan julafton var jag knappt någon, helt okontaktbar för omvärlden. Jag tänkte bara på att jag troligtvis inte skulle få någon julklapp, för jag hade helt enkelt inte önskat mig någon.
Sen kom Dagen. Jag satt tillsammans med familjen, salongsberusad på julöl och snaps med senap i mungipan. Jag fick höra om gubben Reuter i Ludvika för femtioelfte gången. Men vad gjorde det?
Jag smuttade på den mörka ölen och tänkte för mig själv: Det här är min radiostyrda bil.