kristofer

Idol-finalen 2007 gick av stapeln denna afton, och det var inte en dag för tidigt. Inte för att jag sett ett enda avsnitt i år, vilket jag för övrigt är mäkta stolt över, men på nåt sätt känns det som ett orosmoln har lämnat den redan blygråa himlen. Det är skönt att svenska folket korat fram ytterliggare en "idol" som ändå blir slagen av den som kom på andra plats när det gäller skivförsäljning.

Jag klarar inte av den svenska tv-mentaliteten. Program som främjar publikdeltagandet och erbjuder att just DU ska bestämma vem som får lämna Big Brother-huset. Eller Idol-cirkusen. Eller Robinson-ön. "Du är bara avundsjuk för att du inte är lika bra som Marie Picasso!" kanske man kan tänka, och det må så vara, men jag vet inte om jag litar på svenska folkets omdöme när det gäller att rösta fram den bästa sångerskan.
Här pratar vi om ett folk som tycker att IKEA är det bästa som hänt sedan mandelkubben, och att allting som innehåller orden "playa" är exotiskt, samt att Lasse Berghagen är vår populäraste tv-kändis. Så, grattis Marie, du har vunnit över ett folk som älskar att titta på när hopplösa människor sitter fulla i ett biktbås och gråter ut om att de känner sig så mobbade i ett hus där det finns en massa kameror, inga program nämnda.

Avundsjuka är en sån relativ term när det gäller denna typ av kändisskap. Vill man vara stämplad som "Idol-Kristofer" för evigt? Kanske ser bra ut på sitt CV när man ska söka jobb, man kan flika in med "Big Brother-Kristofer" när man presenterar sig. Då känns det som att jag hellre är en nobody med en egen identitet, någon som inte hamnar på löpsedlarna så fort man köper ett paket snabbmakaroner.
Att delta i en tv-tävling där folket bestämmer är som att spela rysk roulette, fast med en fullt laddad revolver.