kristofer

Jag vaknar, huvudvärken kräver kaffe. Smärtan är inget konstigt. Halsen bränner av smärta som ÖSK bränner chanser att ta klivet upp från bottenträsket. Det är däremot ovanligt, smärtan, inte ÖSK. Såhär dagen innan skolstarten så har jag såklart lyckats dra på mig någon form av sjukdom, och vårdcentralen var det enda rätta. Väl där, när man sedvanligt anmäler sin ankomst till den leende receptionisten, sätter man sig snällt i väntrummet. Jag har hört att alla hatar vårdcentraler/sjukhus på grund av lukten, att det luktar rent. Jag är bara glad för det, skulle ju inte vara så kul om det luktade avföring i hela avdelningen. Däremot, så ÄR det så fruktansvärt rent, att jag känner mig smutsig. Rent av äcklig, trots morgonens dusch en timme innan.
Efter några minuter tas jag emot av halsspecialist Sven Röstlund. Ja, Röstlund. Det måste vara ett tecken att han heter just det, och jobbar med just det han gör. Efter en hastig undersökning och frågor, så skickas jag iväg till ett provrum, där de lika hastigt kör ner en tops i halsen på mig och analyserar bomullstussen. "Sätt dig i väntrummet ett slag!".

Just de få minutrarna innan man får resultatet lider man av någon fruktansvärd paranoia. Medan jag tittade ner i det gröna plastgolvet så var jag helt säker på att herr Röstlund skulle komma ut ur sitt lilla arbetsrum, titta på mig, för att sedan skaka sådär besviket på huvudet. "Tyvärr, du dör om x antal månader". Naturligtvis var svaret inte lika digert. Vila i några dagar och alvedon gör susen. Det visste jag egentligen, men spänningen och den falska ovissheten gör livet så himla spännande.

Att dö i en vårdcentral skulle vara fruktansvärt, men att veta exakt när man ska dö, är snäppet värre.
Jag lever hellre i ovisshet än att vara stensäker på att jag ska dö. Man ska ju vara spontan, heter det ju.